Häromdan mejlade min vän Christan och frågade om jag kunde åka och ta lite kott (nedsättande beskrivning av bildjournalistiska fotografier) på Drott när de hade hemmapremiär som i kväll. Bilderna skulle Drott ha själva till hemsidan och lite sånt. ”Gärna lite annorlunda, coola matchbilder”. Jodåsåatt. Det är som när jourhavande sportreporter kommer i efterhand och undrar om man har nåt bra på nummer fjorton, ”fö han va ju jävla bra idag”. Nä, men vad sägs om nummer tolv, den gubben har jag åtminstone nåt skarpt på. Nästan skarpt i alla fall.
Handboll har jag inte plåtat på skitlänge. Men det är en ganska rolig sport att plåta. Inte som fotboll (vilket i och för sig är ändå roligare) där du riskerar missa hela grejen om du råkar gäspa på fel ställe. Nä, missar du ett mål i  handboll kan du vara rätt säker på att det strax rasslar i nätet igen. Och igen. Problemet är, förutom att det går snabbt, att bäst bilder kommer om man sitter så nära målet som möjligt. Det går bra så länge skyttarna prickar innanför gavlarna, men ibland gör de inte det. Och sitter man då med ett 70-200 intryckt mot ena ögat är risken överhängande att man får det där telet permanent monterat i skallen, vilket sannolikt pajar resten av den kvällen. Eller så får man, som idag, en svettig gubbe i knäet (Roger L. var förstås påpasslig med kameran.)
Jaja, coola matchbilder var det. Först tänkte jag plockat med studioblixtarna, men slog det snabbt ur hågen. De skulle säkert ramla omkull, vara ivägen för publik och spelare och ändå förmodligen göra marginell nytta. Så det fick bli lite experimenterande med långa slutartider och tilt/shiftobjektiv. Mycket osäkert, men lyckas det kan det bli hur bra som helst. Hur det gick? Tja, sådär. Eller, ok antar jag. En ny upplevelse dock att kunden (Christians kumpan Fredrik) messar från den fruktfats-och kladdkaksbemängda loungen att hr fotografen ska sluta pilla på kameran och börja plåta istället.
Slavdrivare!

Annonser