Posts from the ‘Jobb’ Category

The year in pictures, part… something…

Well, I think we´re about halfways through my year, which means summer, which in turn means weddings. For some reason I had fewer wedding assignments this year. Maybe it´s the economic situation, maybe fewer couples got married, or maybe more people use their uncle Harry with the brand new digital camera. I don´t know. I really enjoy wedding photography, so I hope it changes to the better this year. Well, here we go! (and yes, in the last image Maria and Joseph are in fact sitting on a torpedo)

bröllopsbilder åb445 åb446 åb447 åb448 åb449 åb450 åb451 åb452 åb453 åb454 åb455 åb456 åb457 åb458 åb459 åb460 åb461 åb462 åb463 åb464

Annonser

The year in pictures, part III

Well, since I have a few readers outside Sweden I´ll try to blog in English every now and then. Today it´s time for part three in the summary of last year´s work. Not my best year so far in terms of anything. But I guess it was ok considering the two hooligans at home, working hard to keep dad´s mind off everything related to work.
The most action I got was doubtlessly when at sea outside Gedser in Denmark with Greenpeace, documenting their attemt to stop finnish icebreaker Arctica from helping Shell searching for oil in the arctic. Most of my gear had to go see the repairshop afterwards, but it was so worth it!
I also got to see the oldest man in Sweden, Sven Hedberg 108, just months before he so to speak left the building. Tomorrow some more of 2012!

Stojan Lukic, Sats Halmstad åb340 Sven, riktigt gammal. Arbetsplatsreportage från Businesslink i Falkenberg. åb337 åb336 åb335 åb334

Summa summarum

Då var det klart. 2012 alltså. I vanliga fall sitter jag och sliter frenetiskt med alla bildtävlingar som har deadline så här års, skriver bildtexter och håller på. Men inte i år. För det första är det dyrt; ställ upp en två-tre fototävlingar och notan slutar utan vidare på motsvarande en veckas sol och bad söderöver. Och då ingår inte paraplydrinkar i anmälningsavgiften till någon enda fototävling jag hört talas om. För det andra vinner man ju ändå ingenting. Det är alltid någon som haft ett lite bättre år och lyckats lite bättre med sina jobb än en själv. Butter, besviken och tungsint sitter man sen där framför datorn när nomineringarna kungörs framåt vårkanten och ännu en gång konstaterar att det var pengar kastade i sjön. Nä, bättre då skita i det. Jag satte mig ändå och skummade igenom årets skörd och det är porträtt efter porträtt efter porträtt. I miljö eller utan miljö. Ofta flinande in i kameran. Suck. Jag vet att dagstidningarna överlag lider av samma sjuka. Porträttsjukan. Anyhow,  här kommer en kavalkad av vad jag haft för mig under fjolåret, mellan blöjbyten och vällingkok. Det blev ju häpnadsväckande nog en hel del bilder, så jag tror jag delar upp dem på några inlägg faktiskt. Lite som en försenad adventskalender ju! Klicka på rektorn här nedan så ska det komma fler bilder…Kjell Eklund

Brand i Åled

Vid tre i morse vaknade jag av att en kompis tipsade om att det brann på Halmstadvägen i någon industrilokal. I någon halvminut satt jag på sängkanten och vägde sömn mot nyhetsjobb. Brand i en industrilokal vill förmodligen ingen tidning ändå köpa bilder av, såvida det inte är av magnituden Hansson & Möhring för någon månad sen. Är ingen skadad är intresset ännu mindre. Men så kollade jag Hau-pe:s webb, och döm av min förvåning när de faktiskt uppdaterat med några korta rader om branden. Som ägde rum på Halmstadvägen i Åled, bara ett långt stenkast hemifrån. Från altanen syntes inga lågor, men jag hörde brandbilarnas dieselmotorer på högvarv, så det var ju bara att dra på sig paltorna och fara dit. Om inte annat så för att undvika tråkningar från grannar och hp-kollegor om att man missar nyheter runt husknuten….

Att hitta kroken

Ibland kan jag avundas de renodlade illustratörerna. De som inte behöver hålla sig inom verklighetens ramar när de skapar sina bilder och (nästan) bara begränsas av fantasi och hantverksskicklighet i sitt skapande. Som redaktionell fotograf är man bunden av vad verkligheten behagar tillhandahålla i form av porträttobjekt (för det handlar nästan alltid om någon som ska porträtteras i en eller annan form) och omgivningar att placera vederbörande i. Visst kan man trolla med ljussättning och rekvisita, men till syvende och sist är det verkligheten och reglerna om bildmanipulation som sätter spelreglerna. Alltså de där reglerna som inte finns nedskrivna och alla har olika uppfattningar om. ”Det du kunde göra i mörkrummet får du göra i datorn” brukar det heta. Men vaddå, redan under andra världskriget redigerade man bort stulna armbandsur från ryska soldaters handleder! Inte lägga till eller dra ifrån något är ett annat vanligt förekommande rättesnöre i bildjournalistiska sammanhang. Låter kanske otvetydligt, men även här finns en gråzon. Får man mörka ner ett distraherande objekt med skuggverktyget så att det i princip försvinner? Ja alldeles enkelt är det inte. Och vad ska de här reglerna vara bra för då? Jo, för att ni som tidningsläsare ska kunna lita på att bilden ni tittar på inte är fejk, utan att det faktiskt såg ut så här vid fototillfället. Att bilden är sann. Men vad är sant? Alla bilder är ju tagna av någon som valt utsnitt, brännvidd och så vidare för att få fram ett visst budskap, oavsett om det är att SD-Åkesson är en ondskefull rasist eller att den där blomsterängen är ljuvligt försommarvacker. Och då är det ju inte bilden en objektiv sanning längre, trots att inget lagts till eller dragits ifrån i photoshop. Ett annat exempel som många fotografer råkar ut för: Du tar en gruppbild på x antal människor. När du kommer hem upptäcker du att på alla exponeringarna är det någon som blundar. Är det då fel att ta personen A:s (öppna) ögon i den ena bilden och klistra in dem på vederbörandes huvud i den andra bilden, där A råkar  blinka? Det här exemplet brukar vålla diskussioner, och ni har säkert egna sådana. Jag tycker så här: I en nyhetsbild:Inte okej.
I en uppställd porträttsituation:ja. Bilden där A står och blundar är enligt min åsikt mer falsk än den där A:s öppna ögon klonats in över de slutna. A stod ju inte och blundade när bilderna togs, utan blinkade bara just i den tusendelen när slutaren öppnades och stängdes. En arrangerad porträtt/gruppbildssituation är ju en från början påhittad situation, och då tycker jag man får ta sig vissa friheter. Men därom tvista pressetikerna.
Oj, det blev ett långt sidospår!
Skapa bilder var det ja. Inte sällan är det abstrakta saker som ska göras synligt i bild. En ny köplada ska byggas=bild på en tom åker + rubrik ”här ska det byggas köplada”. En fabrik ska sparka folk=bild på fabriken, som om det vore själva byggnaden som ska sparka de anställda.
Har man tur finns det redan en text skriven, och ibland även lite tid att fundera på hur detta abstrakta ska åskådliggöras. För några veckor sedan ringde den alldeles nya lärartidningen Uttryck och undrade om jag kunde porträttera kulturskoleläraren Hana Richtrova som intervjuats på temat fantasi och kreativitet (passande nog). I texten resonerade Hana om hur hon  i tanken låter eleverna vända på perspektiven. ”Hur skulle världen se ut om man kunde gå upp och ner i taket, eller om polishunden skulle ha polismannen i koppel istället” Det där med en polis i koppel lät..svårgenomförbart, men att få upp Hana i taket borde gå, tänkte jag. Eller åtminstone få det att se så ut. Så efter lite tankemöda, kamerariggsnickrande och vinglande på höga höjder fick jag ihop en bild som faktiskt har täckning i texten. Eleven vid bänken la jag till för att ytterligare förstärka illusionen. Jag tycker det blev rätt fint, eller hur?!

Image

På den åledska fotofronten mycket litet att rapportera.

Det är tur att man inte är nervöst lagd. För även om friheten som egen är gränslös jämfört med en genomsnittlig löneträls har friheten en baksida. Nämligen den att om kunden inte ringer, blir det heller inget smör på brödet. Om det ens blir något bröd att smöra. Oftast jämnar det ut sig i längden; en bra månad följs av en dålig som följs av en bra. Och så vidare. Och de veckor kunden verkar ha annat för sig än att lägga ut jobb kan man ju med fördel ägna sig åt att böka i trädgårdslandet, baka bröd (som ju i och för sig kanske då får ätas utan smör), uppdatera hemsidor eller helt enkelt bara rulla tummarna. Men det beror förstås på hur man är lagd. En kompis till mig jobbar huvudsakligen som frilansande tv-fotograf och reser jorden runt på spännande jobb, drar in massor av stålar men tror att varje jobb är det sista före den Stora Konkursen. Jag roade mig nyss med att kolla omsättningen för en annan frilansplåtis som det går oerhört bra för just nu och är med i tvsoffor och tidningsartiklar och utställningar och jag vet inte vad. Men med tanke på vad allabolag.se anger för årsomslutning är det nog knappt ens barkmjöl i vederbörandes bröd. Och ändå verkar fotografen hur glad och nöjd som helst, av fejsbokuppdateringarna att döma i alla fall. Så vad blir kontentan av allt det här då? Ja säg det. Kanske att det är jäkligt fint att vara frilans, det ojämna cashflowet till trots. Om man bara har nerver nog att vänta tills nästa gång kunden hör av sig.
Fötterna här nedan är förresten mina båda två. Det lilla avtrycket från 1979 ungefär, i höladans golv hemma i Björkenäs och den av barnhand nagellacksprydda diton också min, fast anno 2012.

stäng dörrar och fönster…näääää

Det har ju brunnit här lite å det senaste, som åtminstone ingen häromkring missat. Firma Hansson & Möhring finns nog inte längre efter att deras salt-och gödsellager i oceanhamnen i Halmstad brunnit sen i fredags. Och rälig rök har det visst också blivit av all brinnande urea eller vilken av kemikalierna som nu ger upphov till rälig rök. Än har det blåst hit, än dit och åt alla håll har det varit farligt att andas. Ikväll kunde brandkåren så börja eftersläcka lite smått, vilket jag inte visste förrän bildredaktören på GP ringde och undrade om jag tänkt åka dit.De ville ju gärna köpa en bild eller två. Men sen kom redaktören på att det nog ändå var bäst för hr fotografen att hålla sig inom hus och andas genom en fuktig handduk han med med tanke på röken. Vilket förstås fick nämnde fotograf att göra precis tvärtom. Och inte fasen blåste det nån senapsgas in över stan! Dessvärre var det fortfarande lika omöjligt att komma närmare än en kilometer eller så, men med stativ och ett rejält tele slår man världen med häpnad. För visst blev det ändå rätt tjusigt?