Archive for juli, 2011

Bröllop på stranden

Igår gifte sig Marie och Daniel på stranden i Mellbystrand. Tror faktiskt det var en av de finaste vigslar jag varit på, med perfekt väder och bara sådär härligt som ett sommarbröllop på stranden kan vara. Jag hade lika mycket tur som (nästan) alltid: När vi tog porträttbilderna på stranden vid Lagaoset var ljuset så bra som det någonsin kan vara med ett lätt soldis som mjukade upp skuggorna, och just som vi tog de sista bilderna ute i ett sädesfält började tunga regndroppar falla. Så fort vi satt oss i respektive bil kom ösregnet!
Två små smakprov kan ni få se allaredan nu. Killen i röd hockeyhjälm spelar enligt uppgift i Troja Ljungby, som tydligen förlagt nåt träningsläger till Mellbystrand…

Annonser

stövelknekt

Min granne Micke har köpt nya stövlar. Eller nä förresten, jag tror han lånade frugans faktiskt. Undrar just hur många män som kan bära damens skodon utan problem. En annan fråga är ju om det är Micke som har små fossingar eller Märta som har stora? Ja, dylika ting kan man ju ägna en hel lördag åt att fundera på. I eftermiddag plåtar jag bröllop i Mellbystrand, så då får jag väl ha grunnat klart på det där….

blommigt värre på hagflyvägen

Sommarlov!

Äntligen badväder!

En blå favorit

Egentligen känns ju det mesta rätt futtigt att skriva om efter händelserna i Norge. Igår var det emellertid sportbilsutställning i Halmstad och min lilla hundkoja var förstås med på ett hörn. Nu vann den inte best i show, det gjorde välförtjänt en gammal fin Porche, men jag undrar om den inte låg rätt bra till. Tror nog att den blev utställningens mest fotograferade och provsuttna bil, och tveklöst den som väckte mest munterhet. Och att göra folk glada räcker ju långt tycker jag….

Detta bildspel kräver JavaScript.

Bara nån barnbild

Hej igen,
har varit lite dålig på bloggandet sen jag kom hem från staterna. Det har varit mycket av allt, utom om tid.
Några jobb har redan varit i tryck, till exempel landslags-Anders Svensson i Elfsborg, som fyllde 35 samma dag som laget var i stan och knäckte HBK. Taco-imperiet Santa Maria hade lejt ett mexikanskt band för att på vederbörligt vis gratulera gamgubben, så när Svensson kom ut från ombytet stämde sombrerogänget upp i en härlig födelsedagsvisa. Åsså fick han en riktigt rejäl presentkorg med tacogrejer. Inte farligt generad blev han, Anders Svensson! För nästan första gången filmade jag på uppdrag, den här gången åt Aftonbladet. Rörlig bild är svårt som fasen, och jag kan inte säga att jag riktigt tycker det är så kul. Men rörligt är väl framtiden, så det blir väl snart till att gå en kurs eller nåt.
Ett jobb på komikern Thomas Petersson har också hunnits med, men det är inte publicerat än så ni får nöja er med bara en liten feja på honom.
Annars har jag ägnat tid åt dottern och att installera Geten, min nya teknoleksak. Geten är en robotgräsklippare som ska göra skitgörat åt husse. Men Geten är inte mycket att visa på bild, så det blir några nya på lilltjejen istället.Inte lika haj på att klippa gräs, men bra mycket sötare.

bäng i pallet

Asså, idag orkar jag inte skriva så mycket. Sorry. Hemresans + 30 timmar känns idag. Dessa förbannade tågföretag som mer sällan än ofta lyckas med sin föresats att flytta folk från punkt A till punkt B. I tid. Jag skriver tågföretag eftersom järnvägeriet i detta land ju numera är så snillrikt uppbyggt att alla ingående delar ägs av olika företag. Så när något går fel och folk inte kommer fram i tid är det ju alltid någon annans fel och absolut inget man själv kan göra åt. Mycket praktiskt.
Igår tröt strömmen när vi kom fram till Malmö Central, bara en ynklig liten enochenhalvtimme hemifrån. Och hemma, där satt Nova och väntade på sin pappa. Hon hade målat alla tio naglarna för att vara fin när farsgubben kom hem efter en vecka långt borta.
Strax innan elen så förtretligt försvann försökte Conny hitta någonstans  annat än i den allt annat än rymliga gången att ställa sin ganska stora resväska. När konduktören kom förbi fick han förstås frågan och svarade då förnumstigt att det inte fanns något sådant utrymme och att det här fina företaget (som för övrigt var DSBFirst) minsann inte fraktade bagage utan människor. Och för övrigt gick det inte att resa på något bättre vis än med dem. Sen blev det tyst i kupén. Strömmen försvann.
Efter en halvtimmes väntan i tåget förklarades turen för inställd. Ut strömmade hundratals människor på perrongen, och sedan vidtog ett märkligt Kafkadrama. Under två timmars tid visade sig ingen från något tågrelaterat företag. Överhuvudtaget. Högtalarsystemet hakade upp sig och ropade gång på gång ut att tåget x som skulle avgå till Y klockan 1908 var försenat och skulle avgå 1940.
Fast när datorrösten började sitt mässande var klockan redan 1945. Ett mässande som för övrigt hölls uteslutande på svenska, trots att åtskilliga resenärer från andra länder hade tänkt sig runda av dagen i Helsingborg, Båstad, Göteborg eller någon annanstans utmed banans sträckning. Inte så konstigt eftersom stationen före är Kastrup international airport. Men i Sverige talar vi svenska, eller hur det nu var Sven-Olle i Sjöbo uttryckte det.
När någon modig resenär slutligen vågade sig upp till centralstationen från vår öde ö till perrong (ingen visste ju om ett tåg norrut plötsligt skulle materialisera sig) visade det sig att personalen i Skånetrafikens holk helt sonika dragit igen luckan och tagit kvällen. Det kallar jag ett kundorienterat företag! Vem vet, kanske det var Så ska det låta på tv. Eller nåt annat som kändes mer viktigt än 700 rådvilla och handfallna resenärer som samtidigt missade sina flyg, möten, släktträffar eller döttrar som tappert väntat uppe på sin pappa långt efter läggdags.
Efter kanske två och en halv timme dök en konduktör upp, högröd som en solnedgång före oväder i fejset. Hon visste om möjligt än mindre än oss andra, och ojade sig mer över sin egen påtvingade övertid än något annat. Stackare. Fast du fick nog övertidsersättning i alla fall.
I SJ:s överraskande nog fortfarande öppna informationsdisk förklarades efter lite om och men att en ledning trillat ner och omöjliggjort vidare tågtrafik nämnda afton. Buss skulle ersätta tåg. Jag skyndade ner till perrongen för att meddela övriga resenärer, men när vi kom upp visade det sig att just SJ inte kunde köra, men att DSB nog skulle få fram ett tågsätt åt sina resenärer. Vilket också skedde efter dryga tre timmar från den ursprungliga strömtorsken. Hmm, jag visste faktiskt inte att DSB och SJ körde på varsina spår. Alltid lär man sig nåt nytt! Och en annan lärdom blir väl att man aldrig ska ta tåget igen. Gårdagens reseförsök var faktiskt det fjärde av fem möjliga i sträck som havererat. Men tjugo procents genomförandegrad får man nog vara nöjd med i dagens tågU-land Sverige.
Se där vad ordmassor man kan få ihop när känslorna svallar!
Just det, en sista grej: I SJ:s, DSB:s, Jernhusen AB:s (eller vems det nu är) värld blir folk inte kissenödiga efter klockan nio på kvällen. För då stänger skithusen på Malmö Centralstation. Så glöm inte bäckenet om ni ämnar dröja er kvar där om kvällarna, frivilligt eller ej.
Dagens bild får bli en från ett riktigt rejält åskväder över Fort Peck i Montana.Tycker den kan passa i sammanhanget.

Rena bondrötan!

Just i detta nu sitter jag på flygplatsen i Minot (stan som för övrigt är rena Bangladesh för tillfället med tusentals översvämmade hus) och skriver. Egentligen skulle Conny och jag suttit i flygplanet på väg till Minneapolis för vidare transport hemåt.

Men

Montana och North Dakota ligger inte i samma tidszon. North Dakotas klockor går en timme före. Det är inte bra. Inte alls bra faktiskt. Medan C och jag satt i godan ro och mulade i oss pizza på Pizzahut klev övriga resenärer ombord på planet. Så när vi, välstoppade som två julkorvar, släntrade in för att gå igenom säkerhetskontrollen undrade de om vi skulle med halvsjuplanet. -Nä, halv femplanet. – Well, then you´re kinda late mister. Oerhört förvirrad tittade jag på mitt armbandsur som jag just tagit av mig för att gå igenom metalldetektorn, sen på klockan på väggen och sen på min klocka igen. Men som säkerhetsgubben skrockade ”här är vi lite före om man säger så, höhö.”
Eftersom vi bokat ej ombokningsbart började jag leta efter numret till SEB för att öka på huslånet för att ha råd att ta mig hem (sista minuten brukar INTE vara billigt). Men, pris ske Delta, för tjejen bakom disken bokade raskt om oss till nästa flight, hela vägen. Så kontentan blev att vi kommer hem endast fyra timmar försenade, men med gratis uppgraderade säten på transatlantflyget. Undrens tid är sannerligen inte förbi.
I pur glädjeyra bjussar jag på ytterligare en rodeobild. Håll till godo!

Barbackaridning