Archive for november, 2012

Brand i Åled

Vid tre i morse vaknade jag av att en kompis tipsade om att det brann på Halmstadvägen i någon industrilokal. I någon halvminut satt jag på sängkanten och vägde sömn mot nyhetsjobb. Brand i en industrilokal vill förmodligen ingen tidning ändå köpa bilder av, såvida det inte är av magnituden Hansson & Möhring för någon månad sen. Är ingen skadad är intresset ännu mindre. Men så kollade jag Hau-pe:s webb, och döm av min förvåning när de faktiskt uppdaterat med några korta rader om branden. Som ägde rum på Halmstadvägen i Åled, bara ett långt stenkast hemifrån. Från altanen syntes inga lågor, men jag hörde brandbilarnas dieselmotorer på högvarv, så det var ju bara att dra på sig paltorna och fara dit. Om inte annat så för att undvika tråkningar från grannar och hp-kollegor om att man missar nyheter runt husknuten….

November – rena mörkret

Jag brukar inte ha så ont av höstmörker, men i år tycker jag faktiskt november är mörkare och ruskigare än vanligt. Kanske beror det på att sommaren såg likadan ut, marginellt ljusare bara och lite grönare i buskarna. Eller på att kunden verkar ha trillat av pinn. Sysslolöshet kan verkligen driva en till vansinne. Tur man har ungarna att öva på, så inte utrustningen fullständigt möglar ihop.
Idag tänker jag särskilt på våra vänner Niclas och Marianne, som just förlorade sitt ofödda barn. Jag vet att ni längtat så efter honom. När man ojar sig över skrik, matkladd och sömnlösa nätter är det lätt att glömma hur lyckligt lottad man faktiskt är, mitt i vardagsmisären.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Att hitta kroken

Ibland kan jag avundas de renodlade illustratörerna. De som inte behöver hålla sig inom verklighetens ramar när de skapar sina bilder och (nästan) bara begränsas av fantasi och hantverksskicklighet i sitt skapande. Som redaktionell fotograf är man bunden av vad verkligheten behagar tillhandahålla i form av porträttobjekt (för det handlar nästan alltid om någon som ska porträtteras i en eller annan form) och omgivningar att placera vederbörande i. Visst kan man trolla med ljussättning och rekvisita, men till syvende och sist är det verkligheten och reglerna om bildmanipulation som sätter spelreglerna. Alltså de där reglerna som inte finns nedskrivna och alla har olika uppfattningar om. ”Det du kunde göra i mörkrummet får du göra i datorn” brukar det heta. Men vaddå, redan under andra världskriget redigerade man bort stulna armbandsur från ryska soldaters handleder! Inte lägga till eller dra ifrån något är ett annat vanligt förekommande rättesnöre i bildjournalistiska sammanhang. Låter kanske otvetydligt, men även här finns en gråzon. Får man mörka ner ett distraherande objekt med skuggverktyget så att det i princip försvinner? Ja alldeles enkelt är det inte. Och vad ska de här reglerna vara bra för då? Jo, för att ni som tidningsläsare ska kunna lita på att bilden ni tittar på inte är fejk, utan att det faktiskt såg ut så här vid fototillfället. Att bilden är sann. Men vad är sant? Alla bilder är ju tagna av någon som valt utsnitt, brännvidd och så vidare för att få fram ett visst budskap, oavsett om det är att SD-Åkesson är en ondskefull rasist eller att den där blomsterängen är ljuvligt försommarvacker. Och då är det ju inte bilden en objektiv sanning längre, trots att inget lagts till eller dragits ifrån i photoshop. Ett annat exempel som många fotografer råkar ut för: Du tar en gruppbild på x antal människor. När du kommer hem upptäcker du att på alla exponeringarna är det någon som blundar. Är det då fel att ta personen A:s (öppna) ögon i den ena bilden och klistra in dem på vederbörandes huvud i den andra bilden, där A råkar  blinka? Det här exemplet brukar vålla diskussioner, och ni har säkert egna sådana. Jag tycker så här: I en nyhetsbild:Inte okej.
I en uppställd porträttsituation:ja. Bilden där A står och blundar är enligt min åsikt mer falsk än den där A:s öppna ögon klonats in över de slutna. A stod ju inte och blundade när bilderna togs, utan blinkade bara just i den tusendelen när slutaren öppnades och stängdes. En arrangerad porträtt/gruppbildssituation är ju en från början påhittad situation, och då tycker jag man får ta sig vissa friheter. Men därom tvista pressetikerna.
Oj, det blev ett långt sidospår!
Skapa bilder var det ja. Inte sällan är det abstrakta saker som ska göras synligt i bild. En ny köplada ska byggas=bild på en tom åker + rubrik ”här ska det byggas köplada”. En fabrik ska sparka folk=bild på fabriken, som om det vore själva byggnaden som ska sparka de anställda.
Har man tur finns det redan en text skriven, och ibland även lite tid att fundera på hur detta abstrakta ska åskådliggöras. För några veckor sedan ringde den alldeles nya lärartidningen Uttryck och undrade om jag kunde porträttera kulturskoleläraren Hana Richtrova som intervjuats på temat fantasi och kreativitet (passande nog). I texten resonerade Hana om hur hon  i tanken låter eleverna vända på perspektiven. ”Hur skulle världen se ut om man kunde gå upp och ner i taket, eller om polishunden skulle ha polismannen i koppel istället” Det där med en polis i koppel lät..svårgenomförbart, men att få upp Hana i taket borde gå, tänkte jag. Eller åtminstone få det att se så ut. Så efter lite tankemöda, kamerariggsnickrande och vinglande på höga höjder fick jag ihop en bild som faktiskt har täckning i texten. Eleven vid bänken la jag till för att ytterligare förstärka illusionen. Jag tycker det blev rätt fint, eller hur?!

Image