Archive for oktober, 2010

Nu är bara väntan kvar

ja, på att den nya lilla familjen från Björkenäs ska få komma hem igen alltså. Jag förstår att ni är många som dör av nyfikenhet och gärna vill se bilder på lilla E, men eftersom adoptionen är inne i ett känsligt skede får ni vänta lite till. Ea och Sus har mångas ögon på sig där nere i Nigeria. Allt från de sociala myndigheterna till hemliga polisen. Anser de att något inte är i sin ordning, som till exempel att det figurerar bilder på barnet på internet, kan de mycket väl få för sig att avbryta hela processen. Och det har jag ju ingen lust att vara orsak till. Fram tills att allt är klart får ni nöja er med lite turistbilder från andra sidan Ekvatorn.

Imorron tänkte jag visa lite nygjorda jobb som gått i tryck.Hörs sen då!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Annonser

Zurück!

Jag har nog aldrig längtat hem mer från en resa än från veckan i Nigeria. Därmed absolut inte sagt att Nigeria är ett dåligt land, eller att det varit en dålig resa. Det är bara… jobbigt i Nigeria. Sporadisk elektricitet, inget varmvatten, nästan inget kallvatten heller i duschen, hett och fuktigt som i ångbastu, livsfarlig trafik, kväljande avgaser överallt från motorer på gränsen till sammanbrott, döda människor liggandes på gatan. Ett starkt land att uppleva helt enkelt. Och som klen och feg västerlänning blir man ju kinkig så fort de moderna bekvämligheterna inte funkar precis som hemma. Men det är bara nyttigt och väldigt ögonöppnande att uppleva till exempel en adoption fungerar i ett land strax söder om ekvatorn. Rekommenderas! Eftersom jag nu är inne på min 37:e vakna timme i sträck hoppas jag det ursäktas att jag inte ännu sorterat igenom alla 1878 bilderna från den gångna veckan, och bara bjussar på några aptitretare ikväll. Bilden där jag grimaserar företäller förresten när jag får två sprutor med okänt innehåll i vardera skinkan. Tanken var att de skulle döda eventuella fulingar i magen. Tror jag.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Streets of Lagos

Söndag morgon, och någon på kontoret intill verkar jobba idag (annars hade vi inte haft någon internetuppkoppling). Idag bär det av vidare norrut mot Oshogbo, och vad som sannolikt innebär rejält enklare standard.
Igår vågade vi oss utanför kokongen för första gången och tog den kanske ett par kilometer långa promenaden till Aions butik. Förutom fosterhemsverksamheten har hon alltså en prydlig affär där allehanda afrikanska pryttlar finns att köpa. Kassar från Ghana av återvunna plastförpackningar, traditionella kläder, böcker, smycken. Bland annat. Och så ett konstgalleri i ett rum bakom ett kulört tygskynke. Vi lyckades tajma in vernissagen av den kände konstnären Kunle Finali, och hela Lagos creme de la creme var där. Vi kände oss riktigt turistsunkiga där vi smög omkring  med flottiga hår, rödsvettiga plyten och skrynkliga semesterkläder. Min t-shirt luktade av någon outgrundlig anledning dessutom starkt av gammal gympapåse, trots att den packades ned nytvättad och nystruken i resväskan när jag åkte. Inte fräscht. Där stod vi alltså som bortkomna blekansikten bland människor uppklädda i kreationer man i bästa fall sett på film. Ni som sett den gamla rullen En prins i New York med Eddie Murphy kanske minns scenen med bröllopet på slutet. Då vet ni ungefär hur folk på Ainos galleri såg ut. Plus några inkastade shejker.
Att strosa runt på Lagos gator med en liten E. väcker uppmärksamhet. Väldigt roande att se hur folk först tittar på oss (inte jättevanligt med vita människor här), sen ser de sulkyn och ser glada ut, tittar ner på barnet i sulkyn och ser plötsligt mycket förbryllade ut. Efter en sekund ser man hur det går upp ett ljus för dem och leendet återvänder. Flera kom fram och pratade, frågade och klämde på lilltjejen. Ganska sympatiskt faktiskt. Nu ska man i och för sig komma ihåg att vi vistas i de rikare delarna av stan. På andra håll är läget säkert ett annat. På tal om rikare delar, så är Lagos ett konstigt ställe. Igår köpte vi till exempel ett par mango i affären. De kostade 18 svenska kronor. På Ica maxi vet jag att man kan hitta två såna för tolv spänn ibland. Igår kväll lagade kokerskan middag, räkris, till oss. På det handskrivna kvittot stod vad räkorna kostade i inköp: 150 kronor! Och det var inte någon räkfrossa direkt heller. Samtidigt tjänar en genomsnittlig arbetare kanske 1500 kronor i månaden. Nannyn på fosterhemmet här har en helt overklig arbetssituation apropå det. Vi hann sitta ner och tjöta med henne en stund i går kväll när barnen somnat och hon slagit på 14-tummaren för att slappna av med lite nigerianska dokusåpor. Hon är 25 år och har jobbat här av och till sedan 2003, med avbrott för att skaffa examen i sociologi tror jag det var. När hennes pappa dog tog Aino henne under sina vingar och betalade hela hennes utbildning. Sedan augusti jobbar hon här själv, 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. För en lön motsvarande lite knappt tre kronor i timmen.
Anknytningen mellan lilltjejen och hennes föräldrar går över all förväntan. Ea är hon fortfarande lite skeptiskt till, men att barn inte direkt gillar främmande gubbar är ju ingen nyhet direkt. Men sin nya mamma släpper hon inte för en sekund! Det är som att de alltid känt varandra, vilket förstås är så himla skönt! Och själv blev jag igår lite rörd när det visade sig att barnlingo för ”det där du äter ser riktigt yummy ut, får man smaka” är samma i oavsett om man befinner sig i Spånstad eller Lagos: nam nam.
Rutinerna för de små är strikta: bad med efterföljande vaselinsmörjning och puder två gånger om dan. Frukost:välling Lunch:nudlar med ägg Eftermiddagsmål:majsgröt Kvällsmat: mer välling. Syrran smög dock till E. räkris när inte nannyn såg det, och det smakade förstås gott det med.
Igår fick syrran och Ea även en kurs i hur man sköter afrohår. Jag ska inte ge mig in på handgreppen, men Ea visade sig fatta galoppen snabbare än syrran på det området. Tidsödande var det hursomhelst, och involverade även löshårsinflätning.
Nu väntar frukost för oss här nere. pulverkaffe och macka med jordnötssmör. Klockan tio går bilen norrut, och med den försvinner sannolikt kommunikationsmöjligheterna med omvärlden.
Så eventuellt fram till den 29:e när jag kommer hem – over and out.

Förbi ekvatorn

Fredagskväll i Lagos, Nigeria. Otroligt nog sitter jag vid laptopen och bloggar, vem hade kunnat tro det? Med ett sviktande elnät, 56K-modem (i bästa fall) och sporadiska flytlik i floden utanför var det nog nästan det sista jag räknade med.
Vi landade igår kväll och möttes av tropisk hetta, gatuförsäljare och svartväxlare en masse. Lagos är inte som hemma. Alls. Av syrran och svågerns evighetslånga väntan på lilla E. återstod nu bara en kort bilresa till Ainos fosterhem, dit Samuel körde oss på nattsvarta, gropiga motorvägar. Över hundra kilo packning kånkades upp för branta trappor och sen in genom den smala dörren på tredje våning. En tjej i tjugonånting-åldern mötte och visade oss den sista halvtrappen upp till sovrummen. -Här inne sover er dotter, och ni ska också sova här, sa hon utan omsvep.
Vet inte hur många scenarier min syster hunnit gå igenom i huvudet innan de nu faktiskt stod här, bara en meter från sin blivande dotter, men det här var nog inte ett av dem. Och i spjälsängen sov den lilla djupt. Det blev ett känslosamt första möte, i mörket under moskitonätet. Att fotografera det hela var inte lätt; i sökaren såg jag just ingenting alls. Manuell fokus på en höft, iso 12800 och håll andan. Typ.
Halv fem på morgonen fick den nya lilla familjen bekanta sig med varandra på riktigt, när E.fastnat med ena fossingen i en spjäla och inte kom loss för egen maskin. Anknytningen var ett av många orosmoment, men den lilla tjejen klamrade sig fast vid mamma från första stund, och har inte släppt taget förrän hon just somnade.
I övrigt har dagen bestått av djungelpromenad, vällinginköp, familjefotografering samt obligatoriskt marknadsbesök. Och en hel del gos.
En helt galen stad verkar det vara, Lagos, på alla sätt. Förhoppningsvis har jag en bunke bilder att visa när jag kommer hem om en vecka. Nu tror jag bestämt att vi ska snitta upp lite färsk mango och se hur den ska smaka egentligen….
Ja, vi hörs väl kanske snart igen dårå!

Countdown

Nu är det bara timmar kvar tills väskan ska vara packad, kameran laddad och första malariatabletten nedsköljd. Otroligt spännande resa vi har framför oss, syrran, Andreas och jag.
Dessutom rätt skönt att slippa åtta grader och regn i Spånstad, om än bara för en vecka.
Här nedanför kommer lite stuff från de senaste dagarnas jobb. Killen med tuppkammen heter Teddy, är fem år och van datoranvändare. Det visade sig att jag fotograferade samma kille häromåret,  men det kom jag inte ihåg eftersom familjen flyttat sen dess. Plåtat för Aftonbladet. Vindsvåningbilden föreställer reporter AnnKatrin Norling på husesyn i koloniområdet Strandhaga i Halmstad. Reportage kommer i Hemmets journal nån gång framöver. Slutligen har jag fått mitt första overseas-gage! En fet (nåja) check från Tribal College Journal damp ner i lådan igår, som tack för de två veckornas jobb i våras. Vissa jobb går ihop sig, andra inte. Det här gick inte alls ihop sig, men var riktigt kul ändå. Och i nästa nummer av Tractor Power kan ni läsa mitt knäck om Philip Sudbrack, storbonde i Montana. Missa inte det!
Det här lär vara sista inlägget på en vecka eller så, eftersom internetförmågan i Nigeria lär ligga på 28.8 modemnivå eller så.
På återhörande alltså!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sånt som skaver

Alla ni som brukar säga ”öppna upp”, ”starta upp” och ”även fast”: kan ni inte bara sluta med det. Genast?
Det är inte coolt, inte modernt, inte rätt.

Den sista helgen

Ja, den här helgen var syrran och Andreas sista helg som barnlösa. Om mindre en vecka är deras långa, långa väntan över, och någonstans i Lagos, Nigeria, kommer de att  få krama sin oerhört efterlängtade dotter för första gången. De längtansfulla blickarna mot pappersprintarna på kylskåpet byts mot en riktig liten tjej i tre levande dimensioner. Det blir garanterat en resa och upplevelse utöver det vanliga, även om det innebär att hönorna i Björkenäs får hålla till godo med lillbrorsans sannolikt inte fullt lika pjåskiga tillsyn.
På torsdag bär det av…