Posts tagged ‘Poy’

Snabba sågningar

Ni som är det minsta intresserade av bildjournalistik och tävlingar måste genast bege er till http://www.poy.org, förslagsvis under amerikansk kontorstid. Där avgörs nämligen just i detta nu årets upplaga av bildtävlingen Picture of the year, tillsammans med World press photo kanske de största tävlingarna inom sitt gebit. Det lite speciella med just poy är att man kan sitta på första parkett och höra och se juryns arbete med hjälp av nåt slags audiovisuellt mirakel till mojäng. Bild efter bild fladdrar förbi på skärmen, följt av en entonig röst som antingen säger ”in” eller säger ”out”, beroende på hur juryn med sina mentometerknappar röstat. Och det är sannerligen inga långa överläggningar. Jag gissar att varje bild i genomsnitt har en sekund på sig att vinna domarnas gillande. En sekund. Och i nittionio fall av hundra gillar de inte det de ser. Eller,  det kanske de gör, men med tanke på hur vansinnigt mycket bilder fotografer från världens alla hörn skickar in i varje tävlingsklass måste ju juryn förstås verkligen killa de tävlandes darlingar på löpande band. Men det känns onekligen lite tråkigt när man ser frukterna av en massa kollegors (och ens eget med för den delen) slit och flit och flängande, förpassas till skräphögen med ett kort ”out” efter en sekund. Suck. Men kika som sagt var gärna in på deras sida, för mycket, mycket bra bilder passerar revy (och en hel del halvkass också om sanningen ska fram).
En liten bild blir det också, eller rättare sagt ett uppslag ur senaste Vårdfokus. Bilden tog jag i höstas när jag var på äldreboendet Ekliden i Strömsnäsbruk på uppdrag för Kommunalarbetaren. Märkligt hur en bild kan lyfta när den hamnar i tryck!

Annonser

POY, Pdn top knots, ÅB, WPP

Då var den här igen. Tävlingssäsongen. Någonstans mellan grönkålen och nyårsskumpan kommer man ihåg det: just det, Årets bild. World Press Photo. Picture of the year. Pdns  ”new school of wedding photography”. Och i vanlig ordning har jag inte gjort en mapp redan i januari att droppa alla potentiella tävlingsbilder i allt eftersom de eventuellt uppenbarar sig under året. Istället blir att försöka dra sig till minnes om det glimrat till lite extra på något jobb. Ett par tre stycken brukar jag kunna komma på direkt, och förmodligen borde man nöja sig med att skicka in dem och inte ”fylla upp” med diverse halvbra arty fartystrunt som man inbillar sig att juryn i något tillfälligt delerium råkar skicka till pallplacering. För det händer mycket sällan. Ja, inte för att de två-tre guldkornen brukar falla i nåder de heller för den delen. Senast var för min del när Gudrun svept bort halva Sydsverige och min bild, den enda inskickade från själva stormkvällen, fjäskade sig till en tredjeplats i klassen årets nyhetsbild. Sen dess har det varit torrt på medaljfronten. Men lösningen är ju enkel: ta bättre bilder. Oftare. Håll på med något litet projekt vid sidan om som kanske kan blända juryn i en eller annan reportageklass.
Mellan blöjbytena då eller? Suck.
Alltid samma spänning dagen då de nominerade presenteras på Pfk:s hemsida, och alltid samma antiklimax när man ser att det är samma ena som vann i fjol. Kryddat med en och annan lantis som fått till sitt livs lyckskott. Somliga hävdar att juryn bara premierar såna som får åka till Libyen, Irak och andra fotogeniqua ställen där bilderna liksom tar sig själva, alternativt storstadsfotografer som får karismatiska kändisar framför linsen gång efter annan. Och visst ligger nog tyngdvikten på stockholmsplåtisar i årets bild, men det beror förmodligen snarare på att de som är riktigt duktiga får jobb på stockholmstidningar med andra budgetar och mer spännande jobb på listen än… Skövde nyheter. Eller hur?
Och dyrt är det också att tävla förresten.
I Årets bild får man slanta upp en hundring per bild, pdn tar 35 dollar styck och poy 50 dollar per tävlande fotograf. World press photo är gratis vill jag minnas, men så flockas också lycksökarna dit. Har för mig att juryn brukar ha i runda slängar 45000 bilder att välja och vraka mellan, alltså ungefär tio gånger så många som Årets bild-juryn har att skärskåda. Inte konstigt att man inte vinner. Inte konstigt att man blir fattig på allt tävlande.
Nåväl. Skicka in måste man ju trots att det gräver djupa hål i pluskan, även om Roger ”big Rog” Larsson, legendarisk fotograf på Hallandsposten surbukat brukar sammanfatta tävlingscirkusen med att ”du ska inte tro att du är med (i leken) bara för att du skickar in”.
Jag vet att andra plåtisar smusslar och har sig med sina inskick men jag säger skit samma. Får ni inte se dem nu lär ni ju inte få se dem alls, för vinner gör ju i vanlig ordning nån annan.
Så här kommer de:

Puh, POYi:check!

Det klagas mycket i fotografkretsar så här års. Jag har nämnt det förut och säger det igen: det där med fototävlingar tar på krafterna. Inte nog med att man måste skriva välmatade och informativa bildtexter, pynta dyra anmälningsavgifter (bara Årets bild=2800 spänn), utan man måste även bläddra igenom all skit som fastnat på minneskortet och av outgrundlig anledning passerats vidare till diverse redaktörer. Det är nog det värsta, att på en gång få in your fejs hur mycket usla bilder det blir på ett år. Usch!
Imorron plåtar jag barn och hänger med skrivarkollega Hanna ut för att intervjua syrran och Andreas. Vi Föräldrar nappade direkt på adoptionshistorien, och den 24 mars går det i preliminärt i tryck!
Tills dess: Några av mina bidrag till amerikanska tävlingen Poyi (pictures of the year international) Givetvis helt utsiktslöst att ens skicka in med tanke på den stenhårda konkurrensen från hela världen, men det är ju som i lotto:spelar man inte så är man inte med. Alls.

Detta bildspel kräver JavaScript.