Att hitta kroken

Ibland kan jag avundas de renodlade illustratörerna. De som inte behöver hålla sig inom verklighetens ramar när de skapar sina bilder och (nästan) bara begränsas av fantasi och hantverksskicklighet i sitt skapande. Som redaktionell fotograf är man bunden av vad verkligheten behagar tillhandahålla i form av porträttobjekt (för det handlar nästan alltid om någon som ska porträtteras i en eller annan form) och omgivningar att placera vederbörande i. Visst kan man trolla med ljussättning och rekvisita, men till syvende och sist är det verkligheten och reglerna om bildmanipulation som sätter spelreglerna. Alltså de där reglerna som inte finns nedskrivna och alla har olika uppfattningar om. ”Det du kunde göra i mörkrummet får du göra i datorn” brukar det heta. Men vaddå, redan under andra världskriget redigerade man bort stulna armbandsur från ryska soldaters handleder! Inte lägga till eller dra ifrån något är ett annat vanligt förekommande rättesnöre i bildjournalistiska sammanhang. Låter kanske otvetydligt, men även här finns en gråzon. Får man mörka ner ett distraherande objekt med skuggverktyget så att det i princip försvinner? Ja alldeles enkelt är det inte. Och vad ska de här reglerna vara bra för då? Jo, för att ni som tidningsläsare ska kunna lita på att bilden ni tittar på inte är fejk, utan att det faktiskt såg ut så här vid fototillfället. Att bilden är sann. Men vad är sant? Alla bilder är ju tagna av någon som valt utsnitt, brännvidd och så vidare för att få fram ett visst budskap, oavsett om det är att SD-Åkesson är en ondskefull rasist eller att den där blomsterängen är ljuvligt försommarvacker. Och då är det ju inte bilden en objektiv sanning längre, trots att inget lagts till eller dragits ifrån i photoshop. Ett annat exempel som många fotografer råkar ut för: Du tar en gruppbild på x antal människor. När du kommer hem upptäcker du att på alla exponeringarna är det någon som blundar. Är det då fel att ta personen A:s (öppna) ögon i den ena bilden och klistra in dem på vederbörandes huvud i den andra bilden, där A råkar  blinka? Det här exemplet brukar vålla diskussioner, och ni har säkert egna sådana. Jag tycker så här: I en nyhetsbild:Inte okej.
I en uppställd porträttsituation:ja. Bilden där A står och blundar är enligt min åsikt mer falsk än den där A:s öppna ögon klonats in över de slutna. A stod ju inte och blundade när bilderna togs, utan blinkade bara just i den tusendelen när slutaren öppnades och stängdes. En arrangerad porträtt/gruppbildssituation är ju en från början påhittad situation, och då tycker jag man får ta sig vissa friheter. Men därom tvista pressetikerna.
Oj, det blev ett långt sidospår!
Skapa bilder var det ja. Inte sällan är det abstrakta saker som ska göras synligt i bild. En ny köplada ska byggas=bild på en tom åker + rubrik ”här ska det byggas köplada”. En fabrik ska sparka folk=bild på fabriken, som om det vore själva byggnaden som ska sparka de anställda.
Har man tur finns det redan en text skriven, och ibland även lite tid att fundera på hur detta abstrakta ska åskådliggöras. För några veckor sedan ringde den alldeles nya lärartidningen Uttryck och undrade om jag kunde porträttera kulturskoleläraren Hana Richtrova som intervjuats på temat fantasi och kreativitet (passande nog). I texten resonerade Hana om hur hon  i tanken låter eleverna vända på perspektiven. ”Hur skulle världen se ut om man kunde gå upp och ner i taket, eller om polishunden skulle ha polismannen i koppel istället” Det där med en polis i koppel lät..svårgenomförbart, men att få upp Hana i taket borde gå, tänkte jag. Eller åtminstone få det att se så ut. Så efter lite tankemöda, kamerariggsnickrande och vinglande på höga höjder fick jag ihop en bild som faktiskt har täckning i texten. Eleven vid bänken la jag till för att ytterligare förstärka illusionen. Jag tycker det blev rätt fint, eller hur?!

Image

Annonser

På den åledska fotofronten mycket litet att rapportera.

Det är tur att man inte är nervöst lagd. För även om friheten som egen är gränslös jämfört med en genomsnittlig löneträls har friheten en baksida. Nämligen den att om kunden inte ringer, blir det heller inget smör på brödet. Om det ens blir något bröd att smöra. Oftast jämnar det ut sig i längden; en bra månad följs av en dålig som följs av en bra. Och så vidare. Och de veckor kunden verkar ha annat för sig än att lägga ut jobb kan man ju med fördel ägna sig åt att böka i trädgårdslandet, baka bröd (som ju i och för sig kanske då får ätas utan smör), uppdatera hemsidor eller helt enkelt bara rulla tummarna. Men det beror förstås på hur man är lagd. En kompis till mig jobbar huvudsakligen som frilansande tv-fotograf och reser jorden runt på spännande jobb, drar in massor av stålar men tror att varje jobb är det sista före den Stora Konkursen. Jag roade mig nyss med att kolla omsättningen för en annan frilansplåtis som det går oerhört bra för just nu och är med i tvsoffor och tidningsartiklar och utställningar och jag vet inte vad. Men med tanke på vad allabolag.se anger för årsomslutning är det nog knappt ens barkmjöl i vederbörandes bröd. Och ändå verkar fotografen hur glad och nöjd som helst, av fejsbokuppdateringarna att döma i alla fall. Så vad blir kontentan av allt det här då? Ja säg det. Kanske att det är jäkligt fint att vara frilans, det ojämna cashflowet till trots. Om man bara har nerver nog att vänta tills nästa gång kunden hör av sig.
Fötterna här nedan är förresten mina båda två. Det lilla avtrycket från 1979 ungefär, i höladans golv hemma i Björkenäs och den av barnhand nagellacksprydda diton också min, fast anno 2012.

Man blir aldrig för gammal för en ny hobby!

I somras var jag och min skrivande kollega Karin Hylander uppe i Onsala och gjorde ett jobb åt Friluftsfrämjandet tidning. Ja, det går nog inte i tryck förrän nästa sommar nån gång, så bilderna därifrån får ni vänta på ännu ett bra tag. Men jobbet gick i alla fall ut på att paddla havskajak, något jag aldrig gjort förut. Men jäklar va kul det var! Aning nervöst förvisso, med i runda slängar 80000 i kameraprylar runt halsen, sittandes en decimeter ovan vattenytan i något som kändes som att balansera på en sån dära medicinboll ni vet. Men bålträning ska ju vara bra för kroppen, och det lilla äventyret gav helt klart mersmak. Ett par av mina fellow småbarnspappegrannar har pratat om att åka ut och dra lite aborre, grilla och tjöta skit nån kväll. Det har, tre år efter att den inte så väldigt storvulna idén myntades, ännu inte lyckats bli av. Men så idag lyckades vi i alla fall sjösätta varsin kajak, Erik och jag. Tanken var att paddla från Simlångsdalen genom Brearedsjön, vidare förbi Simlången, upp i Töddesjön och sen avsluta i Gyltingesjön. Och tillbaka igen. Men se redan i Simlångens övre del tog det stopp. Där hade nån driftig fan byggt en kvarn eller nåt med tillhörande fördämning, och den strida strömmen kände varken Erik eller jag för att bråka med. Och att kånka flytetygen över land var alldeles för långt och bökigt. Så det blev till att vända hemåt efter bara halva vägen, vilket i efterhand nog var lika bra, ovana paddlare som vi var. Galet fint var det ändå, med ljumma vindar och ravensburgpusselmotiv överallt runt omkring oss.
Undrar om man får in en kajak i carporten? Hmmm…..ImageImageImageImageImageImageImageImage

Till skogs

Hej, det är jag igen. Hemmapappafotografen som bloggar alldeles för sporadiskt, jag vet. Inte så att det saknas ämnen att skriva om, men med två kids hemma räcker som alla småbarnsföräldrar vet tiden sällan till mer det allra nödvändigaste, om än det. Dessutom har jag ett växthus som ska upp (trodde det var lätt, men det var svårt), jobb som ska göras (och exempel på dem kommer ju när de varit i tryck. Om jag får reda på när de gått i tryck det vill säga).
Men jag ville i alla fall dela med mig av lite jaktbilder från häromdan. Eftersom jag deltog aktivt själv, alltså med bössa, blev det lite si och så med plåtandet. Och gubbarna blir så sura när man fotograferar istället för att hjälpa till med att släpa döa tjurar över stock och sten. Jaja, jag slapp i alla fall gå några långa drev över sura mossar och genom täta granbestånd infesterade med älglöss. Tack för det. Inget bly i luften för min del, men totalt tolv älgar i sikte i går var ju rätt trevligt det med, även om somliga trodde bössan kärvat igen eftersom jag inte sköt på dem. Ja hitta på en trädpenetrerande ammunition så ska jag nock fan skjuta!

Detta bildspel kräver JavaScript.

stäng dörrar och fönster…näääää

Det har ju brunnit här lite å det senaste, som åtminstone ingen häromkring missat. Firma Hansson & Möhring finns nog inte längre efter att deras salt-och gödsellager i oceanhamnen i Halmstad brunnit sen i fredags. Och rälig rök har det visst också blivit av all brinnande urea eller vilken av kemikalierna som nu ger upphov till rälig rök. Än har det blåst hit, än dit och åt alla håll har det varit farligt att andas. Ikväll kunde brandkåren så börja eftersläcka lite smått, vilket jag inte visste förrän bildredaktören på GP ringde och undrade om jag tänkt åka dit.De ville ju gärna köpa en bild eller två. Men sen kom redaktören på att det nog ändå var bäst för hr fotografen att hålla sig inom hus och andas genom en fuktig handduk han med med tanke på röken. Vilket förstås fick nämnde fotograf att göra precis tvärtom. Och inte fasen blåste det nån senapsgas in över stan! Dessvärre var det fortfarande lika omöjligt att komma närmare än en kilometer eller så, men med stativ och ett rejält tele slår man världen med häpnad. För visst blev det ändå rätt tjusigt?

From the forrest and the city

Sunday in September and fall is doubtlessly over us. I was thinking about getting my running shoes on and hit the trail, but nightfall comes so quickly this time of year that before I had even started looking for my training outfit it was pitch black outside. And since my regular running course includes parts in the deep djungle of Åled where no city lights reach, I decided to postpone the whole deal. Wouldn´t want to risk a sprained foot with tons of work coming my way next week, right?
Speaking of forrests, they say the woods are full of chanterelles this year. Well, that´s what they say on tv , broadcasted from Stockholm where they have no boars. If you´ve ever seen a forrest inhabited by wild boars, you know that there will no eatable mushrooms left for you. The boars ate them all. I hate boars.
Today´s pictures inhabit no pigs, but my daughter and her cousin, in the woods. Looking for non existent chanterelles.
The other one hasn´t got any chanterelles in it either, but quite a bit of smog. It´s Shanghai, and I took it in 2009 when I and reporter Mia Sahl was over there to check out the solar eclipse. A failure that, too, as the sky was overcast and it simply went black. No more, no less. But the view from Shanghai world financial center a couple of days earlier was magnificent!

Tomorrow I´m going to set up the darkroom again. It´s about time…

snacka om krav!

Häromdan mejlade min vän Christan och frågade om jag kunde åka och ta lite kott (nedsättande beskrivning av bildjournalistiska fotografier) på Drott när de hade hemmapremiär som i kväll. Bilderna skulle Drott ha själva till hemsidan och lite sånt. ”Gärna lite annorlunda, coola matchbilder”. Jodåsåatt. Det är som när jourhavande sportreporter kommer i efterhand och undrar om man har nåt bra på nummer fjorton, ”fö han va ju jävla bra idag”. Nä, men vad sägs om nummer tolv, den gubben har jag åtminstone nåt skarpt på. Nästan skarpt i alla fall.
Handboll har jag inte plåtat på skitlänge. Men det är en ganska rolig sport att plåta. Inte som fotboll (vilket i och för sig är ändå roligare) där du riskerar missa hela grejen om du råkar gäspa på fel ställe. Nä, missar du ett mål i  handboll kan du vara rätt säker på att det strax rasslar i nätet igen. Och igen. Problemet är, förutom att det går snabbt, att bäst bilder kommer om man sitter så nära målet som möjligt. Det går bra så länge skyttarna prickar innanför gavlarna, men ibland gör de inte det. Och sitter man då med ett 70-200 intryckt mot ena ögat är risken överhängande att man får det där telet permanent monterat i skallen, vilket sannolikt pajar resten av den kvällen. Eller så får man, som idag, en svettig gubbe i knäet (Roger L. var förstås påpasslig med kameran.)
Jaja, coola matchbilder var det. Först tänkte jag plockat med studioblixtarna, men slog det snabbt ur hågen. De skulle säkert ramla omkull, vara ivägen för publik och spelare och ändå förmodligen göra marginell nytta. Så det fick bli lite experimenterande med långa slutartider och tilt/shiftobjektiv. Mycket osäkert, men lyckas det kan det bli hur bra som helst. Hur det gick? Tja, sådär. Eller, ok antar jag. En ny upplevelse dock att kunden (Christians kumpan Fredrik) messar från den fruktfats-och kladdkaksbemängda loungen att hr fotografen ska sluta pilla på kameran och börja plåta istället.
Slavdrivare!