Longyearbyen är ingen vacker by. Det är skräpigt, hus och byggnader ett sammelsurium av hightechdesignade rymdskepp (Universitetet Unis) och hotell av drivved (Mary Anns polarrigg, där jag sitter och skriver just i detta nu). Och överallt ett fint täcke av koldamm. Hade det inte varit för kolbrytningen hade det sannolikt inte funnits några människor alls här, förutom kanske en och annan norrskensforskare. Nu bor ett par tusen här, förmodligen i ett av världens mest multikulturella sammhällen sett till sin storlek. Kan du bara försörja dig får nämligen vem som helst flytta hit. Blir du arbetslös, gammal, sjuk eller bara missköter dig i största allmänhet är det enkel biljett härifrån som gäller.
Svalbard med sina tre samhällen är verkligen utkastat vid civilisationens yttre gräns. Naturen är oförlåtande, vilket de fastboende gärna berättar om. En påstruken herre frös fast i isen ute i fjorden när han av outgrundlig anledning gett sig ut där mitt i natten och tidvattnet drog in. En annan vaknade i hyttan de lånat av att en isbjörn var på väg in genom fönstret. Lyckligtvis hade han en yxa inom räckhåll och gav nallen ett hugg över skallen vilket fick honom att surmulet backa ut igen. Andra har inte haft samma tur, och senast i fjol blev en 17-åring dödad och hans tre-fyra kompisar svårt skadade av en isbjörn när de var ute och campade och inte fått ordning på isbjörnsväkteriet. Så fort man rör sig utanför bygränsen är beväpning ett måste, för björn kan dyka upp var som helst, när som helst. Ja för ett par år sedan klev en kvinna nästan i famnen på en rackare som lagt sig för att vila. Var? Alldeles utanför knuten på hotellet där jag sitter och skriver…

För min och kollega Karins del har det dock inte blivit mycket till utflykter i det vilda. Hela veckan är fullbokad med intervjuer och reportage. Igår träffade vi Viljar Hanssen, en av de AUF:are som blev skjuten men överlevde Utöya och imorron väntar Spetsbergen Maraton.
Nu, mera jobb!ImageImageImageImage

Annonser