En kompis kompis hörde sig för hur det var med de där Uffe Lundell-bilderna. Vi satt och åt lunch och råkar väl inte på varandra särskilt ofta. I ett svagt ögonblick för länge sen hade jag lovat skicka honom lite smakprov, men det hade jag förstås inte gjort.
En kulen höstdag 2008 skickade nämligen DN mig till Kivik för att träffa den Store Idolen och Husguden. Ja inte min då, jag har aldrig varit mycket för den där skrovliga stämman med texter om hjärta och smärta. Men väldigt många andra gillar ju Uffe, den saken är klar. Så jag tror att en och annan hade kunnat tänka sig att sälja svärmor för att få byta plats med mig den där novemberdagen när jag satt i Lundells kök och drack kardemummakaffe. Mitt enda tidigare möte med UL gav inte direkt mersmak; och förväntningarna var därför rätt lågt ställda. Några år tidigare var jag på Brottet i Halmstad för att bevaka årets obligatoriska Lundellkonsert, men hade fått fel starttid och missade därför det mesta av de tre första låtarna under vilka man som pressfotograf får stå i diket framför scenen och fotografera. Sålunda ställde jag mig ute i publikhavet med telet istället och plåtade. Inom några sekunder började en neanderthalsläkting till vakt tjoa och peka ilsket åt mitt håll. När det ilskna gapanet inte gav effekt (kunde ju inte veta att det var mig han var förbannad på. Varför skulle han?) började nämnda vakt böka sig fram genom publiken för att avbryta det otillåtna fotograferandet. Trots att hundratals fans lät sina pocketkameror (tror bestämt det var före mobilkamerornas tid) smattra hejvilt hade grobianen ställt in sig på att avbryta det enda proffsfotograferandet som ägde rum denna kväll. För se Uffe gillade inte systemkameror i publiken, fick jag så småningom förklarat för mig av den frustande lågpannan. Ganska snart hade jag arbetat upp ett raseri värdigt ett världskrig, men med ungefär fyrtio pannor lägre matchvikt var det ingen annan råd än att lomma ut därifrån till tonerna av Kär och galen. Året efter hämnades jag genom att låta publicera en bild på Uffe med skuggan från micken placerad rakt över ena ögat, vilket såg på pricken ut som en fet blåklocka.
Förväntningarna på mitt möte med artisten, konstnären och författaren var därför som sagt inte skyhöga.
Men i takt med att kardemummakaffet i koppen tröt blev Ulf allt trevligare, och när vi skiljdes åt ett par timmar senare var allt förlåtet. Ja, nu tror jag ju i och för sig att Ulf Lundell till denna dag är lyckligt omedveten om både drabbningen nedanför scenen och paybacken året efter.
Bilderna här nedanför är vanliga digitala knäpp som jag pysslat mer eller mindre med i datorn. Driftig som man är hade jag dessutom med min mamiya 6, en åtminstone ibland fungerande analog mellanformatskamera med genomsiktssökare. De bilderna blev nog de bästa tycker jag, och de lägger jag ut nästa gång.

Advertisements