Igår kväll lärde sig Nova något nytt: stoppa inte saker i näsan. Inte för att vi inte upplyst henne om det förut; men det är ju inte säkert att mamma och pappa berättar sanningen. Den måste utforskas på egen hand.
Sålunda var det dags för nattning och sagoläsning när en kråka uppenbarade sig på den lillas pekfinger efter idogt grävande. – Papper! – Ja okej, kråkor kan vi ju inte ha liggandes hursomhelst. Gå och hämta. Sagoläsandet fortsatte och grävandet i snoken likaså. Fast för att liksom hjälpa näsfåglarna ut rullade Nova små bollar av toapapper som petades upp där de inte hörde hemma. Och plötsligt var en av dem uppkörd bortom normala hjälpmedels räckvidd. Vi testade näsfridan, pincett, snytmetoden. Inget hjälpte. Och givetvis ville inte Nova hålla huvudet stilla när hårda metallsaker skulle upp i näsgången. Att hota med doktorn fick förstås motsatt effekt:
-Ligg stilla, annars måste vi åka till doktorn.
– Toktorn!!
Följaktligen bar det av till närmaste vårdcentral, där först en ung snäll och sedan en äldre brysk toktor konstaterade att inget fanns att se i den lilla kranen. Första vändan gick bra, Nova blundade hårt och kramade pappas händer, men nu var det inte så roligt hos doktorn längre, efter att fått näsvingen uppbänd av en farbror med tjocka glasögon och kall näsvidgare i sin omilda hand.
Remiss till den riktiga akuten, där toktorerna har en annan arsenal utrustning till sitt förfogande.
De befarade fyra timmars väntan blev i runda slängar fyra sekunders dito, sen var det raka vägen in till undersökning.
En snäll toktorstjej med mildare nypor hittade inget i Novas näsa hon heller, åtminstone inte med näsvidgare och lampa. Fram med The Alien Probe. En fiberoptisk kamera är faktiskt misstänkt lik ett lakritssnöre om det inte varit för lampan i ena änden och doktorn i andra. En sköterska tillkallades också för att hålla huvudet stilla, medan pappa fick order om att låsa armar och ben.
Nu var det inte alls roligt längre, varken för Nova eller pappa.
Fortfarande ingen papperstuss i sikte, varför nästa tortyrinstrument plockades fram. Slemsugen. Först med tunn slang, sen med grövre. Skrek Nova när doktorn körde upp kameran blev hon fullständigt panikslagen nu. Usch.
Efter en stunds rotande och grävande hade inget annat än blod och snor hittat ut i slangen. Men nu skymtades nåt som inte hörde hemma i en tvåårings näsa långt, långt därinne. In med kameran igen, som måste varit halvvägs uppe i hjärnan eller möjligen nere i magen. Och rätt som det var hade toktorn format kameran till en krok och krokat fast den ärtstora papperstussen som for ut ihop med tillhörande kråkbo!
Känslan för mig som bisittare var faktiskt inte helt olik den vid en förlossning. Först helvetets alla kval och den efterlängtade förlösningen när allt plötsligt är över.
Med den lilla skillnaden att mamma inte fick med sig en rosa dinosaur hem efter förrättat värv….

Annonser