Då var den här igen. Tävlingssäsongen. Någonstans mellan grönkålen och nyårsskumpan kommer man ihåg det: just det, Årets bild. World Press Photo. Picture of the year. Pdns  ”new school of wedding photography”. Och i vanlig ordning har jag inte gjort en mapp redan i januari att droppa alla potentiella tävlingsbilder i allt eftersom de eventuellt uppenbarar sig under året. Istället blir att försöka dra sig till minnes om det glimrat till lite extra på något jobb. Ett par tre stycken brukar jag kunna komma på direkt, och förmodligen borde man nöja sig med att skicka in dem och inte ”fylla upp” med diverse halvbra arty fartystrunt som man inbillar sig att juryn i något tillfälligt delerium råkar skicka till pallplacering. För det händer mycket sällan. Ja, inte för att de två-tre guldkornen brukar falla i nåder de heller för den delen. Senast var för min del när Gudrun svept bort halva Sydsverige och min bild, den enda inskickade från själva stormkvällen, fjäskade sig till en tredjeplats i klassen årets nyhetsbild. Sen dess har det varit torrt på medaljfronten. Men lösningen är ju enkel: ta bättre bilder. Oftare. Håll på med något litet projekt vid sidan om som kanske kan blända juryn i en eller annan reportageklass.
Mellan blöjbytena då eller? Suck.
Alltid samma spänning dagen då de nominerade presenteras på Pfk:s hemsida, och alltid samma antiklimax när man ser att det är samma ena som vann i fjol. Kryddat med en och annan lantis som fått till sitt livs lyckskott. Somliga hävdar att juryn bara premierar såna som får åka till Libyen, Irak och andra fotogeniqua ställen där bilderna liksom tar sig själva, alternativt storstadsfotografer som får karismatiska kändisar framför linsen gång efter annan. Och visst ligger nog tyngdvikten på stockholmsplåtisar i årets bild, men det beror förmodligen snarare på att de som är riktigt duktiga får jobb på stockholmstidningar med andra budgetar och mer spännande jobb på listen än… Skövde nyheter. Eller hur?
Och dyrt är det också att tävla förresten.
I Årets bild får man slanta upp en hundring per bild, pdn tar 35 dollar styck och poy 50 dollar per tävlande fotograf. World press photo är gratis vill jag minnas, men så flockas också lycksökarna dit. Har för mig att juryn brukar ha i runda slängar 45000 bilder att välja och vraka mellan, alltså ungefär tio gånger så många som Årets bild-juryn har att skärskåda. Inte konstigt att man inte vinner. Inte konstigt att man blir fattig på allt tävlande.
Nåväl. Skicka in måste man ju trots att det gräver djupa hål i pluskan, även om Roger ”big Rog” Larsson, legendarisk fotograf på Hallandsposten surbukat brukar sammanfatta tävlingscirkusen med att ”du ska inte tro att du är med (i leken) bara för att du skickar in”.
Jag vet att andra plåtisar smusslar och har sig med sina inskick men jag säger skit samma. Får ni inte se dem nu lär ni ju inte få se dem alls, för vinner gör ju i vanlig ordning nån annan.
Så här kommer de:

Annonser