För exakt ett år sen fick min syster och hennes man barn. Hon hette Emmanuella och var tio månader gammal. Jag hade faktiskt glömt att det redan gått tolv månader sedan vi stod lutade över en myggnätsförsedd spjälsäng på ett fosterhem i Lagos, Nigeria. Men så är det väl alltid, att tiden rinner fortare än nån  hinner begripa. Det var förstås ett väldigt känslosamt ögonblick, och också ganska overkligt. Sju år hade väntat på sitt barn, och nu låg hon där framför dem. Länge, länge höll hon sig vaken den där kvällen hennes föräldrar skulle komma, men till slut orkade hon inte vänta längre utan somnade där under sitt moskitonät. Allt sedan hon vaknade följande morgon har de varit oskiljaktiga. När man träffar Emmanuella idag är det svårt att förstå att det är samma tjej som på det första, tummade fotografiet hennes föräldrar fick sig tillsänt från Nigeria där hon undernärd och förskrämd blickar in i kameran. Hon har bara bott i Björkenäs ett år, men utvecklingsmässigt känns det mer som ett decennium.
I senaste numret av Att adoptera finns hela äventyret i tryck. Lite samma som i Vi föräldrar för något halvår sen, lite nytt. Så här fint blev det! (klicka på bilden för att se den i rätt format)

Annonser