Gårdagen gick helt i dödens tecken. Scanpix skickade mig till Ljungby för att bevaka ett par presskonferenser om mordet på den stackars 4-åringen. Inget nytt fanns egentligen att berätta, och polisens vanligaste kommentar var just att de ”inte kunde kommentera” den frågan. Massmediauppbådet var sannolikt det största nånsin i Ljungby. – Ja när kungen var här senast var det bara jag där, avslöjade kollegan Lars Bengtsson på Smålänningen. Som omväxling hade jag inte stillbildsplåtandet som huvudsyssla denna dag, utan hade som uppgift att leverera rörlig bild. De flesta nya systemkameror har ju filmfunktion nuförtiden. Vilket knappast innebär att man blir filmfotograf för det, lika lite som att man blir en duktig fotograf för att man köpt sig en dyr digitalkamera. Nåväl, några intervjuer med orörlig kamera mot orörligt motiv klarade jag nog av hyfsat i alla fall.
Efter en lång dag styrde jag hemåt och skymtade just the citylights of Åled när Johan på Scanpix ringde och undrade om jag lämnat Ljungby. Joo, det hade jag ju onekligen gjort.
– Kan du vända om? En man har blivit sprängd i en bil på Bolmsö.
Shit.
Ja vad gör man? Åker hem, kollar kartan efter närmaste väg dit, försöker få borsta tänderna på Nova (omöjligt så klart), pussar Ida hej då och styr österut igen. Ska man till Bolmsö västerifrån får man åka vägfärja, och så här års och om kvällarna går de mera sällan. Men den snälle färjkarlen gjorde sig omaket att köra en extratur för att allmänhetens nyhetstörst skulle kunna släckas så fort som möjligt. Sista turen hem igen gick en och en halv timme senare. Första bästa bonde utmed vägen pekade ut rätt väg. Efter ett par kilometer på skogsvägar tog det stopp. Ut i svarta natten och trampa vidare med telefonen och stjärnorna ovan som enda ledljus. Den första stigen slutade i.. sjön. Den andra stigen likaså. Ingen sprängd bil i sikte. Knöggla runt bilen och tillbaka. En annan stickväg ledde ut på en större (nåja) grusväg och plötsligt var jag framme vid det uppspända blåvita bandet som signalerar att ”här finns det nyheter att hämta”. Fast ändå inte. Bilen stod lååångt utom synhåll, och det enda i bildväg som gick att få med sig hem var en konstapel som ilsket påpekade att han var från kronobergspolisen, inte ljungbyditon.
Och sen var det dessvärre precis lika långt hem igen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Annonser