Snart går leasingen på min v50 ut. Leasing betyder hyra på företagsbyråkratiska. Man hyr en bil i tre år och sen tjackar… flåt hyr man en ny. Egentligen kunde jag gott tänka mig att ha kvar volvon, men så är det ju så då att det ska till att bli tillökning i familjen. Och två barn går icke in i en v50. Åtminstone inte om far är 1,90 lång och ska köra med någon slags bekvämlighet. Eller rättare sagt: för tjugofem år sen hade det inte varit några problem att få in både tre och fyra ungar i en SAAB 95, som ju som alla vet var mindre än en v50. Betydligt mindre. Skillnaden är att 1985 fanns inte behovet, eller lagen, om att alla barn ska sitta monterade i stolar hämtade från amerikanska rymdprogrammet. Visst ska småttingarna åka säkert och hela det där, men måste stolarna vara så fruktansvärt STORA? Igår provade jag en Citroen C5, vilket är en jättelik bil. Rena atlantångaren. Givetvis fick jag inte med nån barnstol att testa med: jag räknade ju med att klämma in ett par barnstolar i en sån är ungefär lika enkelt som att hysta in en gummistövel i en gympasal eller nåt. Men vi mätte ändå med tumstock för att åtminstone kunna jämföra med min lilla trånga v50. Som visade sig ha sju centimeter större utrymme i baksätet än en C5:a. Oerhört märkligt. Så nu vet jag varken ut eller in. Tips emottages med tacksamhet.
På jobbfronten är det annars ganska lugnt för tillfället. Två roliga grejer har jag lyckats sälja in på sistone: I septembernumret av Att adoptera kan den som vill läsa om Emmanuella en gång till, förhoppningsvis med lite annan vinkel och andra bilder än i Vi föräldrar. Sen köpte gamla hederliga Kamratposten (nu med ny chefredaktör) in ett knäck från USA om fossiljakt i Montana. Mycket spännande läsning för de lite yngre! Alla barn jag känner är ju intresserade av dinosaurer, så den grejen tror jag går hem. Apropå Montana stod det idag tre personer i ett kök utanför Långås som allihop spenderat oproportionerligt mycket tid i Montana! Kvinnan vi gjorde jobb på anordnar resor till indianreservat och har således varit där flera gånger om året, reporter Tina hade jobbat på en farm i de västra delarna och så jag då som har bott där en sväng jag med. Kul, och oväntat!
Bilderna från det jobbet kommer i ATL magasinet så småningom, så istället visar jag en bild från helgen när vi tog båten över till våffelserveringen i Odensjö och smorde kråset. Och ungarna är egentligen inte alls så allvarliga som det ser ut.

Annonser