Häromkvällen gjorde jag nåt jag inte gjort på alldeles för länge:kopierade bilder i mörkrummet! Bråttomkollegorna Mange och Nicke brukar förvånat utbrista ”Va, mörkrum? Hur pallar du hålla på med sånt?” när jag berättar att om kommande sejourer i en mörklagd tvättstuga. Och det kan de ju med rätta fråga sig. För mörkrumsarbete är långsamt, ensamt, bökigt, platskrävande och innefattar kemikalier som är allt annat än hälsofrämjande. Och sällan blir det bra.
Enda anledningen till att förra generationens fotografer stod ut med krånglandet i mörkret var förstås att sånt som photoshop och digitalkameror ännu inte var uppfunnet.
Så varför göra sig mödan?
Ja säg det. Kanske för att det är fotografi ”på riktigt”. Bilden finns rent fysiskt i form av först ett negativ och sedan i form att ett fotografi frambesvärjt av silversalter bundna i vackert fiberpapper. Inte utskriven på en bläckstråleskrivare som ett resultat av ”kringla+P” på tangentbordet.
Och så är slutresultatet betydligt mer oförutsägbart än sin digitala motsvarighet, åtminstone när man ägnar sig åt lithkopiering vilket är det enda jag pysslar med. Och vad är det för nåt då? Enkelt uttryckt går det till så här:Ta ett negativ och lämpligt fotopapper (jag använder mest Fomabrom, ett trevligt fiberpapper från Tjeckien).
Belys det 3-5 gånger längre än normalt i förstoringsapparaten.
Stoppa ner pappret i den speciella lithframkallningsvätskan (1 del framkallare och 30-40 delar vatten brukar vara lagom)
Agitera, och kontemplera. Det sistnämnda eftersom det tar nånstans mellan 10 och 20 minuter innan det händer något alls i baljan. Sen börjar man kunna skönja en blek,  helt kontrastlös bild framträda på pappret. Sakta syns den allt tydligare, och rätt vad det är börjar svarta prickar dyka upp i bildens mörkare partier. Sen sprider sig prickarna som en infektion (och förloppet kallas just för infectious development), klumpar ihop sig och adderar allt mer svärta i skuggpartierna. Och det är nu det kritiska ögonblicket närmar sig. När är bilden ”färdig”? När har svärtan tagit över och pajat bilden? Häri ligger mycket av teknikens charm och svårighet, att rycka den ur framkallaren i just rätt ögonblick.
Sen är det stoppbad, fixering och skölj i vanlig ordning (ja alltså, för er som får era bilder i ett postpaket från extrafilm är det förstås inte vanlig ordning).
Har man sen tur, när pappret är torkat och hänger där buckligt och dant,  är fotografiet precis så vackert som man sett framför sig.
Fast oftast blir det inte det, av en eller annan anledning. Felkällorna är många: För mycket belysning, för kort belysning, för gammal framkallare, inte tillräckligt gammal framkallare, för kall framkallare, för länge i framkallaren, för kort tid i framkallaren. Eller helt enkelt en dålig bild. Ja ni fattar…
Här kommer i alla fall resultatet av de senaste vedermödorna i tvättstugan. Kopieringen blev okej tycker jag. Däremot upptäckte jag att jag hade fel optik i apparaten, vilket fått till följd att hela xpan-panoramanegativet inte kommit med (ni ser att höger och vänsterkant ser lite suddiga ut). Och var rätt optik tagit vägen har jag i vanlig ordning inte den blekaste aning om.
Suck.

Djungel, Lagos

Annonser