Häromdan fick jag ett nigeriabrev. Idag kom ett till. Nä, inte ett mejl från oklar avsändare utan ett riktigt brev adresserat ”To:Director AndersA Bildreportage” Det första från England och det idag från Nigeria.
Storyn var den gamla vanliga: Nån rik tjomme i fjärran land har trillat av pinn och nu behöver arvtagaren en tredje part i Sverige som kan tänka sig att ställa upp med ett bankkonto för de fyra miljoner euro som han annars inte kan få ur landet.
Eller att personen i fråga är döende i cancer och nu vill skänka bort sina hundra miljoner till välgörenhet och av någon finurligt ihopkommen anledning måste ha just min hjälp med att fördela dessa. Som tack för hjälpen erbjuds ett antal miljoner. Verkligen bussigt. Världen måste vara full av oändligt godtrogna och lättlurande kålhuvuden, annars hade väl ändå den här businessen dött ut samtidigt med dinosaurierna. Men den siste idioten är ju som det heter inte född ännu, och det lär väl dröja innan han eller hon är det. Och kanske ska jag räkna mig till den skaran eftersom jag uppenbarligen varit alldeles för frikostig med mina visitkort nere i Nigeria. Men så länge det håller sig till ”Dear sir” och ”My greetings” i postade brev ska jag nog härda ut.
För övrigt kan man inte annat än att gräma sig över att gnagskydden inte kom upp på äpplaträden innan snön la sig och traktens rådjur och harar begick nattlig trespassing på jakt efter nödproviant. Två svårt sargade och snöpta fruktträd verkar ha säkerställt ytterligare en höst utan hemstampat mos till kanelen på gröten.
Och kattkräket ser inte ut att skämmas det minsta över sin odugligt genomförda småviltsrondering.
En passande bild på temat kommer från Bozeman, Montana. Imorron gör jag första jobbet efter jul Porträttplåtning åt tidningen Tara ska det bli, och jag tänkte faktiskt lufta Nagaokan, om jag nu reder att ratta den i tio minus förstås…

Annonser