Söndag morgon, och någon på kontoret intill verkar jobba idag (annars hade vi inte haft någon internetuppkoppling). Idag bär det av vidare norrut mot Oshogbo, och vad som sannolikt innebär rejält enklare standard.
Igår vågade vi oss utanför kokongen för första gången och tog den kanske ett par kilometer långa promenaden till Aions butik. Förutom fosterhemsverksamheten har hon alltså en prydlig affär där allehanda afrikanska pryttlar finns att köpa. Kassar från Ghana av återvunna plastförpackningar, traditionella kläder, böcker, smycken. Bland annat. Och så ett konstgalleri i ett rum bakom ett kulört tygskynke. Vi lyckades tajma in vernissagen av den kände konstnären Kunle Finali, och hela Lagos creme de la creme var där. Vi kände oss riktigt turistsunkiga där vi smög omkring  med flottiga hår, rödsvettiga plyten och skrynkliga semesterkläder. Min t-shirt luktade av någon outgrundlig anledning dessutom starkt av gammal gympapåse, trots att den packades ned nytvättad och nystruken i resväskan när jag åkte. Inte fräscht. Där stod vi alltså som bortkomna blekansikten bland människor uppklädda i kreationer man i bästa fall sett på film. Ni som sett den gamla rullen En prins i New York med Eddie Murphy kanske minns scenen med bröllopet på slutet. Då vet ni ungefär hur folk på Ainos galleri såg ut. Plus några inkastade shejker.
Att strosa runt på Lagos gator med en liten E. väcker uppmärksamhet. Väldigt roande att se hur folk först tittar på oss (inte jättevanligt med vita människor här), sen ser de sulkyn och ser glada ut, tittar ner på barnet i sulkyn och ser plötsligt mycket förbryllade ut. Efter en sekund ser man hur det går upp ett ljus för dem och leendet återvänder. Flera kom fram och pratade, frågade och klämde på lilltjejen. Ganska sympatiskt faktiskt. Nu ska man i och för sig komma ihåg att vi vistas i de rikare delarna av stan. På andra håll är läget säkert ett annat. På tal om rikare delar, så är Lagos ett konstigt ställe. Igår köpte vi till exempel ett par mango i affären. De kostade 18 svenska kronor. På Ica maxi vet jag att man kan hitta två såna för tolv spänn ibland. Igår kväll lagade kokerskan middag, räkris, till oss. På det handskrivna kvittot stod vad räkorna kostade i inköp: 150 kronor! Och det var inte någon räkfrossa direkt heller. Samtidigt tjänar en genomsnittlig arbetare kanske 1500 kronor i månaden. Nannyn på fosterhemmet här har en helt overklig arbetssituation apropå det. Vi hann sitta ner och tjöta med henne en stund i går kväll när barnen somnat och hon slagit på 14-tummaren för att slappna av med lite nigerianska dokusåpor. Hon är 25 år och har jobbat här av och till sedan 2003, med avbrott för att skaffa examen i sociologi tror jag det var. När hennes pappa dog tog Aino henne under sina vingar och betalade hela hennes utbildning. Sedan augusti jobbar hon här själv, 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. För en lön motsvarande lite knappt tre kronor i timmen.
Anknytningen mellan lilltjejen och hennes föräldrar går över all förväntan. Ea är hon fortfarande lite skeptiskt till, men att barn inte direkt gillar främmande gubbar är ju ingen nyhet direkt. Men sin nya mamma släpper hon inte för en sekund! Det är som att de alltid känt varandra, vilket förstås är så himla skönt! Och själv blev jag igår lite rörd när det visade sig att barnlingo för ”det där du äter ser riktigt yummy ut, får man smaka” är samma i oavsett om man befinner sig i Spånstad eller Lagos: nam nam.
Rutinerna för de små är strikta: bad med efterföljande vaselinsmörjning och puder två gånger om dan. Frukost:välling Lunch:nudlar med ägg Eftermiddagsmål:majsgröt Kvällsmat: mer välling. Syrran smög dock till E. räkris när inte nannyn såg det, och det smakade förstås gott det med.
Igår fick syrran och Ea även en kurs i hur man sköter afrohår. Jag ska inte ge mig in på handgreppen, men Ea visade sig fatta galoppen snabbare än syrran på det området. Tidsödande var det hursomhelst, och involverade även löshårsinflätning.
Nu väntar frukost för oss här nere. pulverkaffe och macka med jordnötssmör. Klockan tio går bilen norrut, och med den försvinner sannolikt kommunikationsmöjligheterna med omvärlden.
Så eventuellt fram till den 29:e när jag kommer hem – over and out.

Annonser