Fredagskväll i Lagos, Nigeria. Otroligt nog sitter jag vid laptopen och bloggar, vem hade kunnat tro det? Med ett sviktande elnät, 56K-modem (i bästa fall) och sporadiska flytlik i floden utanför var det nog nästan det sista jag räknade med.
Vi landade igår kväll och möttes av tropisk hetta, gatuförsäljare och svartväxlare en masse. Lagos är inte som hemma. Alls. Av syrran och svågerns evighetslånga väntan på lilla E. återstod nu bara en kort bilresa till Ainos fosterhem, dit Samuel körde oss på nattsvarta, gropiga motorvägar. Över hundra kilo packning kånkades upp för branta trappor och sen in genom den smala dörren på tredje våning. En tjej i tjugonånting-åldern mötte och visade oss den sista halvtrappen upp till sovrummen. -Här inne sover er dotter, och ni ska också sova här, sa hon utan omsvep.
Vet inte hur många scenarier min syster hunnit gå igenom i huvudet innan de nu faktiskt stod här, bara en meter från sin blivande dotter, men det här var nog inte ett av dem. Och i spjälsängen sov den lilla djupt. Det blev ett känslosamt första möte, i mörket under moskitonätet. Att fotografera det hela var inte lätt; i sökaren såg jag just ingenting alls. Manuell fokus på en höft, iso 12800 och håll andan. Typ.
Halv fem på morgonen fick den nya lilla familjen bekanta sig med varandra på riktigt, när E.fastnat med ena fossingen i en spjäla och inte kom loss för egen maskin. Anknytningen var ett av många orosmoment, men den lilla tjejen klamrade sig fast vid mamma från första stund, och har inte släppt taget förrän hon just somnade.
I övrigt har dagen bestått av djungelpromenad, vällinginköp, familjefotografering samt obligatoriskt marknadsbesök. Och en hel del gos.
En helt galen stad verkar det vara, Lagos, på alla sätt. Förhoppningsvis har jag en bunke bilder att visa när jag kommer hem om en vecka. Nu tror jag bestämt att vi ska snitta upp lite färsk mango och se hur den ska smaka egentligen….
Ja, vi hörs väl kanske snart igen dårå!

Annonser