Idag var det dags för besök på infektionskliniken inför den stundande nigeriaresan. Jag fasade mer för notan än för nålsticken, vilket visade sig vara en berättigad rädsla. 1800 pistoler för två stick, malariaprofylax och koleradito samt ett myggnät. 1800spänn! Till råga på allt hade resvana kollegan Hanna Johansson mage att berätta att det blir hälften så dyrt om man tvingar vårdcentralen att göra det hela istället, vilket de tydligen inte kan neka till. Man lär så länge man lever, eller hur var det. En rolig sak hände dock på kliniken. Före mig satt en äldre herre, där i som jag förmodar samma ärende. När jag kallades in frågade läkaren vad jag hette, och såg rätt brydd ut när jag svarade. – Va, Anders Andersson? Men… – Det heter ju jag också!, utbrast mannen som var före mig i kön, nu sittandes på en stol inne på själva kliniken. Kanske inte så konstigt egentligen, med tanke på vår… kanske inte helt världsunika namnkombo. Men jag tror faktiskt inte jag träffat på mer än ett par andra AA, någonsin faktiskt. I synnerhet inte på det viset!
Hemma hörs novisens små fötter allt oftare tultande på vardagsrumsgolvet. Mer och mer stabil för var dag som går. Härligt och alldeles obegripligt!
Granntjejerna var över på lite äppelpaj nyss, och Filippa visade sitt illröda märke på kinden. Riktigt vad som hade hänt hajade jag inte, men ett hörn på en vägg var i alla fall inblandat. Och en bild blev det.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Annonser