Exotic stuff!

If you´ve got an hour to spare, why don´t you check this documentary out about icelandic photographer Ragnar Axelsson. Incredible photographs of a disappearing world. Don´t miss it!

ministermöte

Reinfeldt kom förbi igår. Ja inte hit till Spånstad alltså, utan på snabbvisit hos räddningstjänsten i Halmstad. Varför just dit vet jag faktiskt inte riktigt, men Scanpix ville i alla fall att jag bevakade det åt dem. Shit vad länge sen jag gjorde den sortens jobb! Och så männen i kostym, spiralsladd i örat som envisas med att prata med handleden hela tiden. Jag får alltid för mig att de ska kasta sig över en om man gör en hastig rörelse eller kommer för nära ”objektet”.
Men de lät mig vara, tack och lov.
När man plåtar åt bildbyråer är det en ständig avvägning mellan att ta skarpa, välexponerade och rättframt dokumenterande bilder och att försöka vara lite mer arty farty. Inte alla tidningar gillar snea horisonter, och det får man ju förstås respektera och leverera bilder därefter. Bilden på statsministern i min mage brydde jag mig till exempel inte om att skicka in; den var enbart till för er!

Leif-Erik Nygårds

Procenter har gjort en intervju med den svenske fotografen Leif-Erik Nygårds, kanske mest känd för att ha tagit den sista bilden på Marilyn Monroe. Läs han spännande historia här!

A day with the kids

Ja har man inget annat att plåta får man väl plåta barnen. Eller åtminstone Nova; Levis tid kommer snart misstänker jag…
Och har man en farbror Erik som är en hejare på att bygga legotorn, ja då är idoltiteln liksom hemma!

Detta bildspel kräver JavaScript.

fel, eller?

Är det nån mer än jag som tycker det ser ut som att den coola bikinibruden har dubbla nyckelben på vänstersidan? Ser ni inte ordentligt på min mobilbild så sitter hon monterad på snart sagt varenda affischhållare i en stad nära dig.

Ett inlägg mellan vällingflaskorna

Det är inte lätt att samtidigt vara pappa, fotograf, egen företagare och bloggare. Det ska ni ha väldigt klart för er. I kampen mellan kontorsarebete, blogginläggande och skrikande barn vinner nästan alltid, just det: de skrikande barnen. Förmodligen har naturen inrättat det så att ljudet från skrikande barn är det mest irriterande som överhuvudtaget går att tänka sig, och därför måste det fås att upphöra snarast möjligt. Till exempel genom att stoppa vällingflaska, potatismos eller napp i det ljudande hålet. Och då hamnar ju övriga sysslor på efterkälken. Idag har jag ägnat en förmiddag åt att försöka komma i kapp med just bokföringen, och har till och med skaffat ett mycket snillrikt program som det ska vara mer eller mindre idiotsäkert. Och det gick ju ganska bra tills jag kom till det där med att kontera skatter, avgifter och lön till anställda (det vill säga mig själv). Plötsligt var det allt annat än enkelt. Min hjärna kan helt enkelt inte ta till sig det där med debet och kredit och allt vad det heter. Oerhört okreativ aktivitet, det där med bokföring. Om man inte heter Sigvard Marjasin förstås. Att folk kan välja att ägna ett yrkesliv åt nåt så vederstyggligt, och hålla på att böka i andras pappersexercis är ju faktiskt helt obegripligt. Usch, usch, usch.
Roligare då att plåta tycker jag. I senaste Vårdfokus bidrog jag med två bilder, en på Levi som just får sitt PKU-prov taget, och ett porträtt på en chef inom vården. Klart att lillebror skulle få vara med i samma tidning som syrran (bilden på Nova orsakade ju ett hiskeligt rabalder eftersom sköterskorna på bilden inte hade reglementsenlig klädsel). Och vad gäller chefsbilden hade jag lite tur, som man ju ska ha. Istället för att bara ha en bild på en chef på ett kontor tänkte jag att det kunde vara trevligt med en vårdchef ute i verksamheten, och körde sålunda ut nämnda chef bland gamlingar och vårdpersonal, som just för tillfället var inbegripna i ett spännande parti fia med knuff. Att den gamle mannen sen helt på eget bevåg bestämde sig för att klappa chefspersonen på kinden samtidigt som hans kvinnliga medspelare tog sig en tupplur i rullstolen, ja det var ju bara himla bra det!
Imorron tänkte jag dela med mig av ett misstänkt fall av reklamretouch gone bad, så stay tuned…

 

Dirrar i rad

Enda dagen den här veckan med något jobb inplanerat. Skönt det, så kan resten fram till den stora ägghelgen ägnas åt terraforming på baksidan av huset.
Det man plåtar absolut mest som frilansfotograf (i alla fall vad det gäller mig) är porträtt i en eller annan form. Idag slumpade det sig så att inte mindre än tre direktörer skulle avbildas. En tillsammans med häst, en med golfklubba och den tredje vid skrivbord under växthusgaspresentation. Första direktören, för övrigt Boris Lennerhov från Gekås, trodde jag var abokad till förmån för vd nr två, Elisabeth Haglund på Hotell Tylösand. Men det var han inte, fick jag reda på när hr. redaktören ringde för att förhöra sig om var hr. fotografen uppehöll sig. Lyckligtvis var den sistnämnde inte mer än ett frukostbord bort, så förseningen höll sig inom den akademiska. Resultatet, av diverse orsaker inte mycket att skriva hem om om jag ska vara helt ärlig, hittar ni i kommande nummer av Hallands affärer. Bästa bilden blev på duschande travhäst men den kommer väl förmodligen inte att publiceras någon annanstans än just här. Så håll till godo!

Bara en bild

Snart 50000!

Oj, ser att det bara är några läsare kvar till 50 000 besökare! Jag bockar och tackar allra ödmjukast för visat intresse. Det måste ju premieras på nåt sätt…. Är du nummer 50 000? Ta då en skärmdump och mejla till mig, så lovar jag att du vinner nåt slags pris. anders@andersa.com är adressen. Lycka till!

152,8 db nostalgi

En gång för länge sen, långt innan de gråa håren och vällingkräkfläckar på axeln gjort entré, höll jag på med bilstereobyggande. Ja, jag vet att det är rätt blöjraggigt och väldigt ohippt. Men faktiskt också väldigt kreativt och roligt att hålla på med, om än ganska kostsamt för en ostlageranställd 20-åring. Har man aldrig känt ett par tolvor med rejäla magneter få hjärtat att slå dubbelslag är det nog svårt att förstå lyckan i glädjen över att ha lyckats snickra ihop en välavstämd sjunde ordningens bandpassbaslåda. Har jag rätt?
I förmiddags blev jag därför väldigt glad, och nostalgisk. För även om det rimligen borde vuxit upp flera generationer unga killar (och tjejer) med billjudsintresse sen jag själv höll på är det ganska sällan man hör det dova dunket i 120 bpm utmed vägarna nuförtiden. Förmodligen för att bilarna är så helintegrerade och svårmekade att man liksom inte vågar ge sig på en dörrsida med sticksågen. Risken är ju överhängade att man får en airbag i ansiktet, eller nåt åt det hållet.
Var var jag.. Jo, jag var nere hos bilmekaren i byn för att sula om bilen, när Roger från Oskarström dök upp med sin blåa opelskåpbil. Eftersom hela kärran var full av diverse bilstereostickers räknade jag snart ut att killen fortfarande höll på med just billjud. Och om han gjorde! I skuffen satt bortåt tio extra bilbatterier. På min tid fanns det de som hade ett extra att driva slutstegen med. Men så hade också Roger lite mer kräm i sina grejer än vad som var vanligt 1993. Roger hade två slutsteg (vilket betyder förstärkare på svenska) om sammanlagt 12600 watt. I sin tvåsitsiga opelskåpbil. Alldeles bakom öronen i kupén satt två stycken 18-tumsbasar, som Roger lovade gick att skrämma upp i hiskeliga 152,8 decibel. Med lite finjustering av basporten skulle det nog gå att få upp ljudet ytterligare ett par decibel eller så, trodde Roger själv. För er som inte har koll på hur 153 decibel låter kan jag avslöja att det ungefär motsvarar två stycken jumbojetar som startar.
Inne i en tvåsitsig opelkupé.
Jag tror faktiskt inte du behöver tweaka den där basporten Roger….