En hemmapappafotografs bekännelser

Uffe igen

fotografhalmstad — Fri, 27 Jan 2012 11:39:56 +0000

För några inlägg sedan lovade jag rota fram mina lithbilder på Ulf Lundell, vilket jag kom ihåg nu. Så här kommer de. Ja, alltså var de fysiska kopiorna fanns visste jag förstås – i lithbildsmappen – men digitala bilder är ju ibland lite knepigare att hitta.
De tre bilderna här nedan är alltså digitala inskanningar från analoga silveroriginal, precis tvärtom mot hur saker och ting brukar förhålla sig idag. Plåtade på 120-film med min numera avyttrade Mamiya 6 och sen lithkopierade i tvättstugan. De finns i en upplaga om 25 var i storlek 23×23 cm och är till salu för 3000 spänn styck. Har ni vägarna förbi hotell Tylösand hänger en av dem där, i silikonmonterat skick i storlek 80×80 cm. Riktigt snygg om ni frågar mig!

vit vägg, nu!

fotografhalmstad — Thu, 26 Jan 2012 20:37:33 +0000

I morse hjälpte jag en reklambyrå med en gruppbild på Höganäs AB:s ledningsgrupp som samlats för ett par dagars möte ute på hotellet i Tylösand. Jag skulle möta en av direktörerna vid halv nio.Det var bara det att vi skulle börja plåta vid halv nio. Och då borde naturligtvis plats vara rekad och grejerna uppe och ready to go. Hade jag ju glömt, men kom på det någonstans i höjd med Tyrannosaurus rexen som står och blänger på badgäster 0ch söndrumsbor utmed tylösandsvägen.. Och då var klockan tjugo över åtta…
Panik är inte bra när man ska plåta. Det är så lätt att det blir dåligt då. Snabbt leta upp en vit, ren vägg. Jobbet var lite lättare att rigga eftersom gubbarna skulle plåtas tre och tre, friläggas och pusslas ihop på vit botten. Men vita väggar var det ont om (det blir mycket enklare att frilägga om bakgrunden inte är djungelmönstrad). Medan hr. direktören nog undrade varför fotografen inte styrt upp sig till klockan kalle lyckades jag i alla fall hitta en vit vägg, tillräckligt bred för att hysa tre män i bredd. Upp med blixten på stativet och så var gubbarna snart plåtade och klara. Tycker urklippsbanan blev rena konstverket!

Imorron ska banne mig mina nya hemsidor vara ute. Håll koll, jag lovar länka härifrån!

pensionärsaktiviteter

fotografhalmstad — Mon, 23 Jan 2012 10:14:38 +0000

Vad gör man om man inte har nåt bättre för sig? Matar fåglarna såklart!

Snömos

fotografhalmstad — Sun, 22 Jan 2012 16:32:33 +0000

Ja vet ni, idag har jag just ingenting att skriva om så det blir bara en bild på en trött och trumpen dotter.
Åsså förstås jättegrattis till min duktige vän och kollega Roger Larsson som kommer få pris i Årets bild vad det lider. Här ser ni reportaget som jag själv tror han kniper pris med.

Winter, again, at last!

fotografhalmstad — Sat, 21 Jan 2012 16:11:48 +0000

Jamen lite kul blev den ju

fotografhalmstad — Tue, 17 Jan 2012 21:10:58 +0000

Som frilansande fotograf är de fasta uppdragen få och sällan vet man vad som väntar under veckan när måndagsmorgonen randas. Men ett fast uppdrag har jag i alla fall, och det heter Hallands affärer. I varje nummer har jag lovat bidra med ett par-tre bildjobb, och det senaste jag gjorde var visst i tryck idag. Det handlade om After work-intervjun, där en företagare intervjuas om ditten och datten och bilden ska spegla ett intresse vederbörande odlar utanför jobbet. Daniel Larsson är vd på Unnaryds modell och gillar tysk öl. Så vad vore väl mer naturligt än att dra iväg honom till närmaste ölschapp (Alebo var sannolikt det enda öppna haket i Unnaryd en torsdagsförmiddag), på med tyrolerhatten och skvalpa upp en sedjel med mörk malt. Lättöl förvisso, för att inte spräcka den magra produktionsbudgeten. Lite socker bättrade på skummet och en najs vildsvinspäls(?) gjorde bakgrunden perfekt. Åsså på med den lilla ringblixten. Klart!

Skåpmat

fotografhalmstad — Fri, 13 Jan 2012 21:01:02 +0000

En kompis kompis hörde sig för hur det var med de där Uffe Lundell-bilderna. Vi satt och åt lunch och råkar väl inte på varandra särskilt ofta. I ett svagt ögonblick för länge sen hade jag lovat skicka honom lite smakprov, men det hade jag förstås inte gjort.
En kulen höstdag 2008 skickade nämligen DN mig till Kivik för att träffa den Store Idolen och Husguden. Ja inte min då, jag har aldrig varit mycket för den där skrovliga stämman med texter om hjärta och smärta. Men väldigt många andra gillar ju Uffe, den saken är klar. Så jag tror att en och annan hade kunnat tänka sig att sälja svärmor för att få byta plats med mig den där novemberdagen när jag satt i Lundells kök och drack kardemummakaffe. Mitt enda tidigare möte med UL gav inte direkt mersmak; och förväntningarna var därför rätt lågt ställda. Några år tidigare var jag på Brottet i Halmstad för att bevaka årets obligatoriska Lundellkonsert, men hade fått fel starttid och missade därför det mesta av de tre första låtarna under vilka man som pressfotograf får stå i diket framför scenen och fotografera. Sålunda ställde jag mig ute i publikhavet med telet istället och plåtade. Inom några sekunder började en neanderthalsläkting till vakt tjoa och peka ilsket åt mitt håll. När det ilskna gapanet inte gav effekt (kunde ju inte veta att det var mig han var förbannad på. Varför skulle han?) började nämnda vakt böka sig fram genom publiken för att avbryta det otillåtna fotograferandet. Trots att hundratals fans lät sina pocketkameror (tror bestämt det var före mobilkamerornas tid) smattra hejvilt hade grobianen ställt in sig på att avbryta det enda proffsfotograferandet som ägde rum denna kväll. För se Uffe gillade inte systemkameror i publiken, fick jag så småningom förklarat för mig av den frustande lågpannan. Ganska snart hade jag arbetat upp ett raseri värdigt ett världskrig, men med ungefär fyrtio pannor lägre matchvikt var det ingen annan råd än att lomma ut därifrån till tonerna av Kär och galen. Året efter hämnades jag genom att låta publicera en bild på Uffe med skuggan från micken placerad rakt över ena ögat, vilket såg på pricken ut som en fet blåklocka.
Förväntningarna på mitt möte med artisten, konstnären och författaren var därför som sagt inte skyhöga.
Men i takt med att kardemummakaffet i koppen tröt blev Ulf allt trevligare, och när vi skiljdes åt ett par timmar senare var allt förlåtet. Ja, nu tror jag ju i och för sig att Ulf Lundell till denna dag är lyckligt omedveten om både drabbningen nedanför scenen och paybacken året efter.
Bilderna här nedanför är vanliga digitala knäpp som jag pysslat mer eller mindre med i datorn. Driftig som man är hade jag dessutom med min mamiya 6, en åtminstone ibland fungerande analog mellanformatskamera med genomsiktssökare. De bilderna blev nog de bästa tycker jag, och de lägger jag ut nästa gång.

livslärdomar

fotografhalmstad — Thu, 12 Jan 2012 08:40:16 +0000

Igår kväll lärde sig Nova något nytt: stoppa inte saker i näsan. Inte för att vi inte upplyst henne om det förut; men det är ju inte säkert att mamma och pappa berättar sanningen. Den måste utforskas på egen hand.
Sålunda var det dags för nattning och sagoläsning när en kråka uppenbarade sig på den lillas pekfinger efter idogt grävande. – Papper! – Ja okej, kråkor kan vi ju inte ha liggandes hursomhelst. Gå och hämta. Sagoläsandet fortsatte och grävandet i snoken likaså. Fast för att liksom hjälpa näsfåglarna ut rullade Nova små bollar av toapapper som petades upp där de inte hörde hemma. Och plötsligt var en av dem uppkörd bortom normala hjälpmedels räckvidd. Vi testade näsfridan, pincett, snytmetoden. Inget hjälpte. Och givetvis ville inte Nova hålla huvudet stilla när hårda metallsaker skulle upp i näsgången. Att hota med doktorn fick förstås motsatt effekt:
-Ligg stilla, annars måste vi åka till doktorn.
- Toktorn!!
Följaktligen bar det av till närmaste vårdcentral, där först en ung snäll och sedan en äldre brysk toktor konstaterade att inget fanns att se i den lilla kranen. Första vändan gick bra, Nova blundade hårt och kramade pappas händer, men nu var det inte så roligt hos doktorn längre, efter att fått näsvingen uppbänd av en farbror med tjocka glasögon och kall näsvidgare i sin omilda hand.
Remiss till den riktiga akuten, där toktorerna har en annan arsenal utrustning till sitt förfogande.
De befarade fyra timmars väntan blev i runda slängar fyra sekunders dito, sen var det raka vägen in till undersökning.
En snäll toktorstjej med mildare nypor hittade inget i Novas näsa hon heller, åtminstone inte med näsvidgare och lampa. Fram med The Alien Probe. En fiberoptisk kamera är faktiskt misstänkt lik ett lakritssnöre om det inte varit för lampan i ena änden och doktorn i andra. En sköterska tillkallades också för att hålla huvudet stilla, medan pappa fick order om att låsa armar och ben.
Nu var det inte alls roligt längre, varken för Nova eller pappa.
Fortfarande ingen papperstuss i sikte, varför nästa tortyrinstrument plockades fram. Slemsugen. Först med tunn slang, sen med grövre. Skrek Nova när doktorn körde upp kameran blev hon fullständigt panikslagen nu. Usch.
Efter en stunds rotande och grävande hade inget annat än blod och snor hittat ut i slangen. Men nu skymtades nåt som inte hörde hemma i en tvåårings näsa långt, långt därinne. In med kameran igen, som måste varit halvvägs uppe i hjärnan eller möjligen nere i magen. Och rätt som det var hade toktorn format kameran till en krok och krokat fast den ärtstora papperstussen som for ut ihop med tillhörande kråkbo!
Känslan för mig som bisittare var faktiskt inte helt olik den vid en förlossning. Först helvetets alla kval och den efterlängtade förlösningen när allt plötsligt är över.
Med den lilla skillnaden att mamma inte fick med sig en rosa dinosaur hem efter förrättat värv….

En början, i grevens tid!

fotografhalmstad — Sun, 01 Jan 2012 10:08:52 +0000

Söndag 1/1 2012. Inte utan att fingrarna rör sig aningen släpigt över tangentbordet denna dag. Måste vara vädret.
Igår, på årets sista dag tog jag mig i kragen och påbörjade ett litet projekt som jag hoppas kan bli om inte världsomvälvande så åtminstone lite småtrevligt när det blir klart. När? Det veti kråkorna. Vad? Nä, det säger jag inte. Då snor nån annan mer handlingskraftig idén bara, ungefär som när jag gått i ett par år och fnulat på om man inte borde dokumentera den sista svenska tanten, alltså den generation som inte stoppat sin egen korv för att det är hippt utan för att det var ett bra sätt att ta tillvara köttet från grisen som naturligtvis slaktats på gården. Ja, ni fattar. Arbetsnamnet var ”Den svenska tanten – en utrotningshotad art”
Och jag grunnade och funderade och bollade hit och dit. Rätt som det är vinner Magnus Wennman pris i Årets bild med en serie bilder på vaddå? Jo naturligtvis föreställandes den sista svenska tanten. Som sedermera blev en uppmärksammad bok också. Istället för att fundera hade Magnus helt enkelt fotograferat. Nåväl, det var ju tydligen en bra idé i alla fall….
Så nu har jag slutat fundera och börjat fotografera. Bilden här nedan är från igår när jag just håller att ställa skärpan på min något bökiga Nagaoka. Foto:Ulf Holm

POY, Pdn top knots, ÅB, WPP

fotografhalmstad — Fri, 30 Dec 2011 18:20:25 +0000

Då var den här igen. Tävlingssäsongen. Någonstans mellan grönkålen och nyårsskumpan kommer man ihåg det: just det, Årets bild. World Press Photo. Picture of the year. Pdns ”new school of wedding photography”. Och i vanlig ordning har jag inte gjort en mapp redan i januari att droppa alla potentiella tävlingsbilder i allt eftersom de eventuellt uppenbarar sig under året. Istället blir att försöka dra sig till minnes om det glimrat till lite extra på något jobb. Ett par tre stycken brukar jag kunna komma på direkt, och förmodligen borde man nöja sig med att skicka in dem och inte ”fylla upp” med diverse halvbra arty fartystrunt som man inbillar sig att juryn i något tillfälligt delerium råkar skicka till pallplacering. För det händer mycket sällan. Ja, inte för att de två-tre guldkornen brukar falla i nåder de heller för den delen. Senast var för min del när Gudrun svept bort halva Sydsverige och min bild, den enda inskickade från själva stormkvällen, fjäskade sig till en tredjeplats i klassen årets nyhetsbild. Sen dess har det varit torrt på medaljfronten. Men lösningen är ju enkel: ta bättre bilder. Oftare. Håll på med något litet projekt vid sidan om som kanske kan blända juryn i en eller annan reportageklass.
Mellan blöjbytena då eller? Suck.
Alltid samma spänning dagen då de nominerade presenteras på Pfk:s hemsida, och alltid samma antiklimax när man ser att det är samma ena som vann i fjol. Kryddat med en och annan lantis som fått till sitt livs lyckskott. Somliga hävdar att juryn bara premierar såna som får åka till Libyen, Irak och andra fotogeniqua ställen där bilderna liksom tar sig själva, alternativt storstadsfotografer som får karismatiska kändisar framför linsen gång efter annan. Och visst ligger nog tyngdvikten på stockholmsplåtisar i årets bild, men det beror förmodligen snarare på att de som är riktigt duktiga får jobb på stockholmstidningar med andra budgetar och mer spännande jobb på listen än… Skövde nyheter. Eller hur?
Och dyrt är det också att tävla förresten.
I Årets bild får man slanta upp en hundring per bild, pdn tar 35 dollar styck och poy 50 dollar per tävlande fotograf. World press photo är gratis vill jag minnas, men så flockas också lycksökarna dit. Har för mig att juryn brukar ha i runda slängar 45000 bilder att välja och vraka mellan, alltså ungefär tio gånger så många som Årets bild-juryn har att skärskåda. Inte konstigt att man inte vinner. Inte konstigt att man blir fattig på allt tävlande.
Nåväl. Skicka in måste man ju trots att det gräver djupa hål i pluskan, även om Roger ”big Rog” Larsson, legendarisk fotograf på Hallandsposten surbukat brukar sammanfatta tävlingscirkusen med att ”du ska inte tro att du är med (i leken) bara för att du skickar in”.
Jag vet att andra plåtisar smusslar och har sig med sina inskick men jag säger skit samma. Får ni inte se dem nu lär ni ju inte få se dem alls, för vinner gör ju i vanlig ordning nån annan.
Så här kommer de: